18/8 Tack och hej!

Dagen för hemfärd. Jag hade lovat Amanda att vi skulle bada igen innan vi åkte hem. Ett löfte är till för att hållas, oavsett hur mycket det blåser tydligen. Vi tog med oss Ilia och gick ner till stranden efter frukost. Vi var helt ensamma och det var en mycket märklig känsla. Efter en stund var vi inte ensamma längre, men den märkliga känslan hade förstärkts. Då hade nämligen en ung tjej kommit promenerande och på sig hade hon en höstjacka! Och där stod jag i vattenbrynet i bikini och tittade på Amanda som lekte i vågorna.

Vi stannade ingen längre stund på stranden eftersom det blåste riktigt kallt och både Amanda och jag var ganska förkylda. Hemma blev det en snabb dusch och sedan packade Sean bilen medan jag återvände till stranden med mina tre små fyrbeningar i sällskap.

De fick leka en stund medan jag bara stod och njöt av ensamheten och vågornas brus. En lyckad semester hade nått sitt slut.

Underbara Ilia

Till slut fick jag slita mig ur ögonblicket och bege mig hemåt igen. Dax att åka tillbaka till verkligheten. Jag stannade en stund vid strandgränsen och sa hejdå till stranden och “Hoppas vi ses igen”. Kände mig lite knäpp som pratade med naturen helt plötsligt…

På hemvägen satte sig en gräshoppa på Ilia och snabbt som attan fick jag fram kameran.

Innan vi lämnade Fårö så hade jag ett önskemål: fika på Sylvi’s, och Sean var inte svårövertalad.

Världens godaste kaffe!

Vi lyckades få i oss både mackor och varsin bulle i solen. Stumma av förvånan fick vi se Amanda välja en källarfranska istället för en bulle. Wonders never cease…

Medan vi sippade på både en och två påtårar så busade tjejerna i solen.

 

 

 

 

 

Felices tänder börjar anta en ruskig storlek så Amanda får börja se upp. Lillasyster har dessutom insett att man kan dra storasyster i håret!

Felices huggisar!

Vi köpte med oss lite gott bröd som vi skulle äta då vi kommit hem på kvällen. Kan väl säga att det inte fanns så där väldigt många frallor kvar då det var dax för kvällsmacka…

För sista gången den här semestern kryssade vi över Fårösund med bilfärjan Bodilla och körde därefter direkt till Visby. Strax innan Visby fanns en skylt där det stod “Smådjursbegravningsplats”. Vi hade sett den ett par gånger tidigare och bara kommenterat det. Sista chansen att undersöka detta närmare tog vi. Efter ett par hundra meter på en grusväg kom vi fram till en riktig djurkyrkogård. Jag har aldrig sett något liknande och jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om jag tycker att det var vackert eller absurt. Kanske lite både och. Jag kan dock förstå att Mr King såg en potential i detta.

  Vackra grindar

De flesta gravarna tillhörde hundar och katter men vi fann även dessa två:

Vi promenerade runt en stund bland alla gravarna och hur man nu än ser på det så måste man säga att det var väldigt välskött och ordnat. De äldsta gravarna var från början på 70-talet!

Efter besöket på djurkyrkogården åkte vi in till Visby. Jag hann in till Polisen för att se om någon vänlig själ hade lämnat in min cardigan, men icke. Kan väl inte säga att jag var särskilt förvånad. Som sagt, hoppas bara att den passade.

Lunch intogs på Max, jag avstod dock då magen fortfarande inte hade återhämtat sig från fikafrossan på Sylvi’s. Därefter transport mot hamnen.

Amanda ville åka bak

Felice delar baksäte med gosekaninen och sköldpaddorna.

Båten lämnade Visby klockan 16:45 och trots betydligt mer folk på denna färja fick vi bra platser och resan kändes lika behaglig som utresan (lite höga vågor till trots). Amanda hade lite myror i brallan, men efter lite promenader på däck i halv storm så nöjde hon sig med att titta på film i filmhörnan.

Klockan 20:00 lade vi an i Nynäshamn och strax efter 21 svängde vi i spöregn in på Kolartorpsvägen. Borta bra men hemma bäst, men just då man parkerar bilen utanför huset så får jag lite halvångest. Fyrtio väskor som ska packas upp, mat som ska in i kylen, tonvis med smutstvätt, ungar som ska läggas, post som ska sorteras och så oron att någon mot förmodan brutit sig in i huset under tiden man varit borta. Men allt gick bra och så här några dagar efter så känns semestern som ett fint minne och det är skönt att vara hemma igen. Maneterna då? Visst har jag googlat dem och de har inte så starka nässelceller att vi människor känner av det. Tji fick jag, jag kunde ha badat!

 Gotland augusti 2009