Sveriges största djurvänner?

Företeelsen med importerade sk gatuhundar från diverse olika länder är ingen nyhet och det har redan skrivits spaltmeter om detta. Dessutom har det varit på tapeten i ett antal olika TV-program det senaste året. Jag kan dock inte sluta att irritera mig över detta och därför tillägnar jag morgonens bloginlägg detta ämne.

Så sent som igår kväll träffade jag en av dessa importerade blandraser under en besiktning. Jättesöt, förstås. Men det räcker knappast som argument för att importera en hund. Förmodligen trevlig, men där fanns inga garantier att lämna eftersom de enbart haft hunden en knapp månad och inte hade en aning om hundens bakgrund. Till synes välmående, men inte heller det är tillräckligt. De av Er som såg bland annat Uppdrag gransknings program om spanska importhundar, lärde Er en del om det här med hälsa hos dessa hundar. De allra flesta av dem är uppvuxna på gatan med allt vad det innebär. De har inte avmaskats korrekt, aldrig vaccinerats förrän de omhändertagits till något av alla shelters och vad värre är, de har inte skyddats mot den i medelhavsländerna förekommande sandmyggan. Denna lilla insekt kan bära på blodparasiten Leishmania som faktiskt är en zoonos, dvs den kan spridas mellan djur och människa. Problemet med Leishmania är att det är himla svårt att ställa diagnos. Inte på en hund med allvarlig klinisk sjukdom, då är det plättlätt till och med för en svensk veterinär. Men hundarna kan bära smittan under mycket lång tid innan den orsakar sjukdom, och dessa hundar är mycket, mycket svåra att identifiera. Det räcker inte med ett blodprov för analys av antikroppar, som så många (inklusive “adoptionsorganisationerna”) verkar tro. Att hunden har ett papper med sig där det står att hunden är fri från Leishmania är föga intressant, för det går inte att garantera. I Uppdrag granskning fokuserade man mycket på en kvinna som exporterade hundar från Spanien till Sverige. Man visade på hur illa hon tog hand om hundarna och dessutom avslöjade man ett omfattande fusk med papper och veterinärintyg. Det var jättebra att de satte ljuset på detta eftersom det är mycket allvarligt. Det jag tycker att de glömde lite är dock att informera om att även en hund som har ett korrekt intyg och sina papper i ordning fortfarande kan vara smittad av Leishmania. Det kanske dröjer fyra år tills hunden blir sjuk i sitt nya hem, men lik förbannat har den Leishmania. Det räcker alltså inte med att “adoptera” en hund från en seriös organisation, även om förutsättningarna kanske är bättre. Leishmania kan idag inte spridas i Sverige på samma sätt som i Medelhavsländerna eftersom vi saknar sandmyggan. Likväl är det dock en zoonos som ex genom blod kan smitta från hund till människa eller hundar emellan. Kanske kan parasiten dessutom hitta en ny vektor att leva i, stickande insekter finns det ju gott om i Sverige.  Så utöver att det är tråkigt för den människa som tagit sig an hunden så utgör dessa hundar ett, åtminstone i teorin, potentiellt hot för hälsan hos oss och våra hundar.

Har då alla hundar som kommer från Medelhavsländerna Leishmania? Nej, så är det förstås inte. Men jag tycker att Leishmania enbart är en anledning att avstå från att ta in dessa hundar, det finns många fler. Ofta har man inte en aning om vad dessa hundar har varit med om innan de kommer i organisationernas händer. Man vet mycket lite om ålder, ingående raser (även om det verkar poppis för organisationerna att avgöra detta själv), tidigare sjukdomshistoria och erfarenheter etc. Hunden jag undersökte igår reagerade ganska kraftigt då jag började undersöka den bakre delen av kroppen. Jag frågade då om han var snäll (hade inte lust att bli biten av en nyligen importerad hund) varpå de sa “Jaaaa, han är sååååå snäll”, men så kom de på sig själva lite och tillade “Ja, det är förstås. Vi har bara haft honom i en månad”. Just det. Efter en månad tillsammans med en hund av okänd ålder och ursprung så kan Du knappast veta mycket om hur hunden reagerar i olika situationer. Det händer ju ganska ofta att svenska hundar, som funnits hos sina ägare sedan 8 veckors ålder, chockar sina ägare genom att bete sig illa hos exempelvis veterinären. Och då vet dessa människor ändå betydligt mycket mer om vad de har i andra änden av snöret än “adoptivfamiljerna”.

Människorna i Sverige som intresserar sig för dessa hundar och som i slutänden adopterar dem har ofta ett hjärta av guld. De vill inget hellre än att rädda en stackars hund och ge den en andra chans i livet. Det de glömmer bort är att det finns hundratals hundar i Sverige som behöver ett nytt hem, som också behöver bli räddade till en bättre tillvaro. Varför åka över halva Europa för att ta hem en gatuhund då det finns otaliga hundar på Blocket som längtar efter ett hem med människor som har tid att ta hand om dem? Om det nu ändå bara är en blandras de vill ha. Ska vi inte i första hand ta hand om de hundar som finns i vår omedelbara närhet? Det avlivas en hel del hundar varje år i Sverige som skulle ha kunnat “räddas” av dessa sk djurvänner. Men istället väljer man alltså att ta hand om en fullständigt okänd blandras från ett annat land. Jag tror att det i mångt och mycket handlar om en känsla. Det känns bra att säga att man räddat en stackars gatuhund från Rumänien, man har gjort en hjälteinsats. Att säga att man tog hand om en blandras man hittade på Blocket väger inte alls lika tungt . Förutom hos veterinären då, för där tror jag att flertalet veterinärer i Sverige tycker att kategori nummer två handlat betydligt bättre än kategori ett.

Jag tycker också att man ska ställa sig frågan om man alltid handlar i hundens intresse. Visst far många herrelösa hundar illa i andra länder och det kan finnas skäl att ta hand om dem. Men det finns också populationer av hundar som lever ett bra liv trots att de inte har en ägare som går ut med dem i koppel och serverar mat två gånger om dagen. Alla hundar vill säkert inte bli “räddade” till ett lägenhetsliv i Sverige. Det är vi människor som lägger värderingen i vad som är ett bra hundliv för dessa hundar och vi har nog inte alltid rätt. Då jag var på Lanzarote för ett antal år sedan fanns en hundpopulation som levde på stranden. De såg otroligt välmående ut, fick mat av restaurangägarna i området (dock serverat på stranden för att undvika tiggande hundar kring serveringarna) och levde loppan tillsammans. Vi försökte att köpa lite hundmat till dem (burkmat) men det ratade de! De var vana vid restaurangkäk och tänkte inte äta det skräp vi serverade. Att “adoptera” en av dessa hundar till Sverige skulle jag se som “hundnapping” och inget som skulle göras för hundens bästa. På Lanzarote fanns också en organisation som arbetade för de herrelösa hundarna och katterna. Vad de gjorde var dock att ta in djuren, vaccinera och kastrera dem och därefter släpptes de ut igen. Där tycker jag att man har fattat något. Där arbetar man för djurens bästa. Fram för flera sådana organisationer!

Nu finns det undantag så klart. Det finns människor som bott utomlands ett antal år och som skaffat sig en hund under den tiden (valp eller vuxen gatuhund) och där kan jag förstå att man vill ta med sig hunden då man flyttar hem till Sverige. Det är dock inte samma sak som att på Arlanda hämta en hund man bara sett på ett dåligt foto på internet.

Jag tänker inte kalla dessa för Sveriges största djurvänner även om de säkert i hjärtat bara menar väl. Jag hoppas att debatten fortsätter och att den kanske inte fokuserar på enskilda adoptionsorganisationer. Det är själva företeelsen som sådan snarare än den enskilda organisationen som vi bör fokusera på. Tillsvidare tänker jag utnämna Sveriges största djurvän: min käre sambo Sean Douglas. För då jag igår städat bort hans tidigare bananflugeodling (en tom men inte alltför väl urdiskad Heinz vitabönorburk som han inte orkat ta ner till “the recycle-corner” i källaren) så såg han till att igår lämna en ny bostad för dem ute på bänken (en icke urdiskad krossade tomater-kartong). Det är kärlek det!

Made in Sweden