Jag älskar mornar…

Tänkte att om jag skriver så så kanske jag plötsligt känner så. För visst är det väl egentligen precis tvärtom. Jag hatar mornar. Först ska man vakna och redan där skiter det sig. I princip 100% av alla mornar nuförtiden så känns det alldeles för tidigt att vakna, som om jag precis kollade på klockan för att inse att den är 03:15 och Felice är inne på sitt andra eller tredje nattmål (jag är ganska snäll på nätterna, eller så är jag så trött att jag inte orkar eller ens tänker på att säga nej). Amanda är ofta pigg som en lärka och har absolut ingen normal starttid på morgonen. Det är upp med ögonlocken och sedan “Amanda vaken!" Heeeeeej Lelice! Bebis vaken!”. Och då är även det minst trollet plötsligt vaket och det finns ingen återvändo. Sedan semestern så har Amanda i alla fall lyckats att sova till närmare 7 på mornarna och det är ju egentligen sovmorgon. Men det beror förstås på hur mycket man sovit på natten. Om jag fick sova från 22-23 och vakna 7, ja då skulle det ju inte vara något att snacka om. Då skulle jag ju vara mer utvilad än man är efter en vecka på ett vilohem. Men nu är det ju inte så, förstås. Till skillnad från Amanda så har jag en viss startsträcka innan jag kan möta den nya dagen. Det resulterar i att Amanda får sitta i vår säng och leka med diverse leksaker som sedan jag och Felice får turas om att få i skallen. Imorse var det en “Etch-a-sketch” som lämnade blåmärken efter sig. Amanda brukar vilja titta på TV men den tiden på dygnet och Boxer som leverantör så finns bara Dora och SvampBob och helt ärligt: NEJ! Jag tål varken den ena eller den andra. Och faktiskt, Amanda accepterar att jag säger nej till TV.

Efter en stund (30-60 minuter beroende på hur mycket grus som måste bort från ögonen) så är det dax att ta steg två. Fötterna över sängkanten och “skutt” ur sängen. Sedan är kaoset ett faktum. Två barn ska ha nya blöjor och kläder, Amanda vill vara först i kön till skötbordet och det blir oftast så också. Men det innebär att Felice ligger kvar i vår säng och gallskriker medan jag och Amanda har olika åsikter om vilka kläder som är lämpliga för dagis. Amanda vill helst alltid ha “jättefinen klänning” och “inga jumpor (=strumpor)”. Jag hävdar att klänning har man på kalas (något måste jag ju ta till) och strumpor är ett måste på dagis. Felice gallskriker, ensam och övergiven i den stora sängen. Kläder åker på och sedan strumpor. Amanda brukar få välja strumpor själv eftersom hon helt klart ogillar detta klädesplagg. Problemet är bara att hon alltid vill ha “Iggle Piggle” strumporna och eftesom den ena av dessa har flyttat till Uddasockslandet så är det en omöjlighet. Så i praktiken blir det så att jag låter Amanda välja strumpor och sedan väljer jag om. Låter lite som min svärmor det där… När strumporna sedan är på får Amanda ett utbrott. Det är knölar på strumporna! Förstår inte vem hon ärvt “knölar-på-strumporna”-generna av…

Till slut blir det Felices tur. Blöja, kläder och D-vitaminolja. Under tiden har Amanda släppt ut hundarna från deras sovhörna och de springer hysteriskt omkring på övervåningen och påkallar min uppmärksamhet. “Matte! Hallå!?! Vi är hungriga! Maaaaat! Uuuuuut!”. Efter att Felice fått på sig kläder så ska även jag ha något på mig. Ungefär samtidigt som jag fått på mig en nytvättad tröja gnider Felice sin D-vitaminoljiga mun mot tröjan och lämnar en präktig fläck efter sig. Suck… Öppnar grinden till trappen, hundarna störtar ner i våldsamt tempo och jag kånkar två ungar nedför trappen (Amanda har alltid svårt att komma ihåg hur man går nedför trappen då jag bär hennes lillasyster).

Ut i köket. Vem först? Hungrig Amanda eller hysteriskt hungriga hundar. Välling it is. Hundarna får vänta. Sätter Felice i barnstolen, Felice blir tokig och skriker. Amanda hämtar en sked till henne att leka med, duktiga storasystern. Amanda ska sedan sitta på köksbänken och hjälpa mig att hälla vällingpulver i flaskan. Sådär lämpligt då man är två år och inte har världens bästa finmotorik. Någon gång blir i alla fall vällingen färdig och överlämnas till Amanda. Hundarnas tur. Men då ska Amanda hjälpa till att mata dem. Ställa ifrån sig vällingen och nuförtiden räcker det inte med att få ställa ner skålarna, nej hon ska mäta upp maten också. Efter lite pyssel har hon fått alla hundar att sitta och maten är serverad. Fint, då kan hon dricka sin välling. Så fort hundarna har svalt den sista torrfoderkulan så steppar de omkring och försöker visa mig var ytterdörren är. Det blir ett väldigt röj på tomten (tackar min lyckliga stjärna att vi köpte hus innan bebis nummer ett föddes!) en stund, sedan får de komma in. Denna tid på dygnet är det nämligen ett fasligt promenerande i vårt område och Meg har för (o)vana att skälla ut i princip varenda en som går förbi.

Först nu kan jag hämta den skrikande Felice från barnstolen och förflytta henne till badrumsgolvet. Precis då hon lugnat sig och insett att hon ska få vara hos mamma blir hon alltså nedsatt igen. Nytt vrål. I bästa fall kan jag avleda henne med en tandborste eller något annat ur badrumsskåpet. I sämsta fall fortsätter hon att skrika. Borsta Amandas tänder och ostyriga hår. Ut i hallen, på med kläder, ut i bilen och ned med två ungar i barnstolarna. Tillbaka in för att stänga in hundarna i husets bortre ände så att de inte ska störa grannen Tina om de skäller. På med Spotify som hundsällskap och ut i bilen igen. In för att hämta det jag glömt skulle med till dagis. Och så till slut så tuffar bilen ut från parkeringen och mot Masken.

På dagis är det full kastrull. En del av de nya barnen gråter och skriker efter mamma, en pojke vandrar planlöst omkring och tårarna rinner nedför kinderna. Usch, det gör ont i hjärtat. Vinkar till Amanda i fönstret och så in i bilen igen.

Idag blev det en sväng till Coop för att handla. Jag och en massa pensionärer. Man är verkligen uppe för tidigt.

Väl hemma är Felice urtrött. Bäst att hålla henne vaken tills gröten är färdig. Men alla kassarna från Coop måste packas upp. I alla fall det frysta och det som ska in i kylen. Felice sitter och snyftar i sin barnstol medan jag i full rulle springer mellan bilen och köket. Till slut är allt undanplockat och gröten är färdig. Felice är så hungrig att hon attackerar skeden. Hon orkar nästan en hel portion, sedan är det stopp. Lite amning på det och sedan ner i vagnen. Vaggelivagg och så sover skruttan. Om jag nu hade ett vanligt barn så skulle jag har ett par timmar på mig att göra något vettigt. Men nu har jag inget vanligt barn så jag hinner maximalt få på kaffebryggaren och få i mig lite frukost innan hon är vaken igen.

Som sagt. Jag hatar mornar. Men egentligen, vad är alternativet? Att inte vakna? Nja, då är nog mornar rätt OK ändå.