20090908, Felices 7-månaders dag. Dax alltså för lite uppdatering på utvecklingsfronten. Jag skulle kunna börja med att säga att dessa 7 månader förlöpt helt sanslöst fort, men så säger jag alltid. Så vi skippar det idag. Men faktiskt, Amandas första 7 månader gick relativt långsamt medan Felices första 7 har försvunnit någonstans och jag har inget grepp om var. Lite läskigt är det förstås, att tiden går så fort. Men sedan är det ju så spännande att få följa hennes utveckling och framsteg så man liiiiite längtar till nästa steg. Det är en märklig känsla att å ena sidan vilja att hon ska vara en liten gosig bebis för evigt men å andra sidan längta tills hon blir lite mer självständig. Som att äta kakan men ha den kvar.
Felice är fortfarande väldigt mammig även om det fungerat bättre och bättre för Sean att ha henne då jag jobbar. Hon verkar ha fattat att jag inte försvinner för evigt då jag lämnar rummet. Men ibland undrar jag eftersom jag ofta inte får lämna henne ensam en sekund utan att sirenen går. Bäst är att antingen bära henne, ha henne i knät eller låta henne sitta på bordet eller köksbänken då jag jobbar med något. Har man tur kan hon sysselsätta sig en stund med någon liten pryl, allt ska ju stoppas i munnen och undersökas. Hon har lyckats sätta både ett höstlöv och en del papper i halsen redan eftersom hennes mamma är lite halvt ouppmärksam ibland… Annars är hoppgungan en favorit. Bäst är när Amanda gungar henne i den men hon kan ha skoj i den själv också. Babysittern däremot har jag starka funderingar på att stuva ner i källaren, jag kan nog räkna på en hand hur många gånger hon suttit i den (jag har då räknat bort de gånger jag tvångsplacerat henne i den för att jag måste ha båda händerna fria). Det var en dyr leksak det med tanke på att Amanda inte heller gillade den.
Felices favoritleksak är Amanda. Hon skiner som en sol då Amanda sätter sig hos henne och läser böcker (som Felice försöker äta upp) eller då hon kittlar henne eller bara pratar lite med henne.
Med maten går det… inte så bra. Första smakportionerna var helt OK, hon visade stort intresse och vi var så glada så över att vi fått ett barn som betedde sig som ett “normalt” barn. Men det var verkligen nyhetens behag. Nu äter hon gröt på morgonen, smakar lite fruktpuré till efterrätt och resten av dagen är det i princip bara amning som gäller. Hon har provat välling en gång och slukade det, men därefter har hon inte velat ha. Av grönsakspuréerna är det bara majs och morot som funkar, och då bara ibland. Små rätter från 6 månader får hon kväljningar av. Hon slår till och med Amanda som trots allt hade två rätter som hon käkade. Det blir väl en tur till BVC med lite “goda råd” snart igen. Varför ska jag ha fått två barn som inte fattar det här med mat??? OK att man blir kräsen då man är ett par år men redan som liten bebis. Suck.
Felice skrattade första gången på sin dopdag i juni men sedan dess har det varit ganska snålt med skratten. Hon ler ofta och gärna men skratta har det varit tjurigare med. Nu har vi kommit på hur vi ska göra för att få höra det härligt kluckande ljudet. Hon är väldigt kittlig på bröstkorgen och skrattar så hon kiknar då vi kittlar henne. Skratt är en kul grej. Det är tydligen något vi inte behöver lära oss, det finns med från början.
Hon gör inga försök till att krypa mer än att hon i sittande ibland lutar sig framåt och hamnar i magläge. Då blir hon plötsligt skitarg, gråter och kräver att få bli upplyft. Hmm… Amanda kröp sedan nästan 2 månader tillbaka vid samma ålder. Sean brukar säga att Amanda aldrig var en riktig bebis. Hon var så snabb med allt och blev jättesnabbt ett litet barn. Felice däremot, hon är en riktig bebis i Seans ögon. Mer hjälplös på något vis, mer beroende av oss. Och sedan ska man ju inte jämföra barn, det vet alla. Men trots det så gör man inget annat hela dagarna.
I vilket fall som helst är hon världens underbaraste lilla 7 månaders skrutt som vi älskar mer än livet självt!
Sötaste lilla Fleecen!!!!
SvaraRaderaMåste få pussa lite på henne snart!