2 x akutmottagning

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Gårdagen var en sådan dag. Jag skulle på ett PU-samtal (eller medarbetarsamtal som det så vackert heter idag) klockan 10-11 och därefter skulle resten av dagen ägnas åt att fixa i trädgården medan Amanda var på dagis och hade skoj. Så blev det inte. Klockan 8:30 ringer telefonen. Kris på jobbet eftersom hela tre veterinärer är sjuka. Det är värre än en småbarnsavdelning på dagis på min arbetsplats. Sjukfrånvaron är inte av denna värld. Kunde jag ställa upp och jobba? Hela kroppen och skallen skrek “Neeeej!” men ur min mun kom helt andra ord. “Jo, jag får väl ställa upp då”. Jag blev tilldelad kvällspasset på akuten, 12-21. Tidigare gick detta pass under namnet “pisspasset”. VD’n förbjöd snabbt detta hemska uttryck och då myntades begreppet “glanspasset” istället. Ni som läst latin förstår ironin i det hela.

Hur som, jag tycker egentligen inte att det är ett så förskräckligt pass i vanliga fall, men igår var inget vanligt fall. Jag hade jobbat hela helgen och var seg som jag vet inte vad, Sean hade semester och hus och trädgård kallade på oss, Amanda mådde inte alls bra och lät som en mindre blåsbälg i luftvägarna vilket innebar att hon fick stanna hemma från dagis. Det fanns mycket som talade för att jag också skulle ha stannat hemma, men det gjorde jag alltså inte. PU-samtal 10-11, därefter min första håltimme sedan högstadiet och så akutpass 12-21. Jag har haft bättre dagar på akuten. Utan att gå in på detaljer så har jag nu lovat mig själv att aldrig mer säga “Jag ska bara” i veterinärsammanhang. Vi hade bett nattveterinären komma in lite tidigare så att jag skulle hinna umgås lite med min käre far på kvällen eftersom han tidigt imorse åkte tillbaka till Belarus igen. Nattveterinären infann sig klockan 19:30 men pga mitt förbaskade “Jag ska bara” så kom jag ändå inte iväg förrän 21:15. Aldrig mer…

Då jag steg innanför dörren så hade jag varit hemifrån ganska precis 12 timmar. Pappa hade köpt mat och god tårta (tackar, tackar) som vi hann mumsa i oss innan Amanda vaknade och det bara var att konstatera att hon lät än värre från luftvägarna. Hon fick knappt luft stackarn. Jag ringde Vårdguiden som lyssnade på henne över telefonen och därefter rekommenderade ett akut besök på Sachsska.Så istället för att krypa ner i sängen var det bara att packa in sig i bilen och åka mot SÖS. Amanda älskar som bekant att åka “dockdock” och igår var inget undantag. Från halvt komatös slog hon upp sina ögon då jag meddelade vart vi skulle åka. “Jaaa, åka dockdock. Manda ont i halsen”. Tur att hon är så positivt inställd till folket i vita rockar.

Jag hade kanske hoppats att vi skulle vara ganska ensamma på sjukhuset eftersom klockan hade hunnit bli 23:15 då vi anlände. Mina förhoppningar grusades omedelbart. Överallt kröp ungar omkring i pyjamasar och hostade och nös. Några trötta stackare hade slocknat på de hårda bänkarna och ytterligare några grät hysteriskt. Jag läste den föga uppmuntrade informationen på anslagstavlan “Vanlig väntetid är 4-6 timmar”. Suck, stön, stånk. En sjuksköterska kom ganska snabbt och vägde Amanda (12,12 kg med pyjamas och blöja), testade hennes syresättning (Amanda stoppade helt frivilligt in sitt lilla finger i klämman utan att vi ens behövde be henne), gav henne en Alvedon och konstaterade att det lät som om Amanda drabbats av krupp. Vi fick några tabletter kortison upplösta i vatten och jag var inte så lite skeptisk över uppgiften att få i henne den bubblande sörjan. Men då man har med stjärnan Amanda att göra behöver man sällan oroa sig. Hon tog snällt all medicin även om hon påpekade att “Det inte gott. Starkt.” Efter intagen medicin fick hon en välförtjänt glass av sjuksköterskan. Glass är som bekant bra för onda halsar och det hade man tagit fasta på eftersom halva väntrummet mumsade Piggelin så att det stod härliga till. Vi fick vänta fram till 02:45 innan det var vår tur. Amanda var otroligt duktig under undersökningen. Hon tog själv av pyjamasen så att läkaren kunde lyssna på hjärta och lungor, hon gapade stort på kommando och hon räckte ut tungan så att läkaren kunde se svalget. Vilken tjej! Hon fick ett Bamseklistermärke för besväret och läkaren fastställde diagnosen krupp. Eftersom kortisonet haft sådan bra effekt fick vi åka hem och sova. Klockan 03:30 släckte vi lampan och då hade åtminstone jag varit igång i närmare 20 timmar.

Klockan ringde obarmhärtligt 8:45 imorse. Jag hade nämligen fått en klipptid idag. I Kungsängen. Det verkade som en briljant idé förra veckan, men kändes aningens mindre briljant efter våra nattliga bravader. Men har man fått en tid så har man och då pallrar man sig iväg. Så nu är jag klippt, stylad och fruktansvärt trött. Kan säga att om Amanda tänker få andnöd ikväll igen så är det Sean Douglas som åker med henne till Sachsska och INTE jag. Inatt ska jag sova. Hörde Du det, Felice?