Nu ger jag mig in i debatten

Innan jag fick barn och jag hörde talas om att föräldralediga föräldrar endast fick ha sina äldre barn på förskolan (där ser Ni, jag använde rätt ord) ett begränsat antal timmar i veckan, så tyckte jag nog att det lät mer än rimligt. Om man är hemma hela dagarna så ska väl inte det äldre syskonet behöva vara på dagis (nu sket det sig igen) hela dagen? Nej, naturligtvis ska de vara hemma i så stor utsträckning som det bara är möjligt. Men det var då det. Då trodde jag nog att dagis (jag ger upp) var en typ av barnförvaring, och det kanske det är i vissa fall också. Vi har dock turen att ha ett helt fantastiskt dagis för Amanda. Hon trivs hur bra som helst och vi kunde inte vara mer nöjda. Och det är så långt ifrån barnförvaring man kan komma. Det är en verksamhet, inget annat. Barnen lär sig massor med saker hela dagarna, de umgås med varandra och de har så kul. Och så plötsligt, när de dessutom fått en liten konkurrent i huset, ska de få vara på förskolan i betydligt mindre omfattning än tidigare. Jag kan säga att Amanda ALDRIG, utan undantag, vill gå hem då jag hämtar henne klockan 14:00 (vi har 9-14 fem dagar i veckan, varav vi utnyttjar fyra). Hon blir så ledsen och besviken och det slutar alltid med att jag får bära henne ut. Måndagar jobbar jag så då hämtar vi senare. Då vill hon alltid gå hem för då har hon hunnit leka av sig.
Hennes avdelning är nästan alltid inne på förmiddagarna och ute på eftermiddagarna. Så de har precis hunnit ut då jag hämtar henne. Hon gungar, åker kana eller gräver i sandlådan, och detta tvingas jag bryta varenda dag. Och hon gråter och skriker. Visst, vi kan vara ute hemma också, men det är inte det hon vill. Hon vill leka på dagisgården, inte hemma i trädgården. Kan vi inte vara kvar på dagisgården en stund då? Jo visst, det är vi ibland också, men det känns inte rätt. Det är väl meningen att vi ska försvinna vid 14, eller? Vad är det annars för vits med att begränsa tiderna på dagis. Är det för att pedagogerna ska ha ett barn mindre att hålla reda på? Några resurser frisätter det knappast.

Nu är min dotter dessutom bara 2 år. Det är ändå värre för de äldre barnen som måste gå hem klockan 14. Jag pratade med en mamma som har en son som är något år äldre än Amanda. Han frågar ofta varför han inte får äta mellis på dagis och om han inte kan få vara kvar och leka färdigt. Han får aldrig chansen att välja aktivitet (vilket alla barnen på den avdelningen får efter lunch) eftersom han alltid ska gå till sin mamma då. Vad svarar man denne lille pojke? "Ja, du får väl fråga kommunfolket om du får vara kvar en stund", eller?

Ett barn mår säkert som allra bäst i sin trygga miljö, men det är faktiskt möjligt att de har mer än en trygg miljö. Hemma är det inte alltid så roligt heller eftersom småsyskonet kräver så otroligt mycket uppmärksamhet. Och även om man gör sitt yttersta för att sysselsätta storebror eller storasyster så är det ett faktum att amningen tar enormt mycket tid.

Det är ju inte så att jag skulle ha Amanda på dagis från klockan 7 till 17 varje dag om jag fick. Det skulle handla om att ibland lämna innan frukost istället för efter och hämta någon timme senare på eftermiddagen så att hon hunnit leka färdigt. Jag tror helt klart att hon skulle må bättre av detta och det skulle knappast göra någon skillnad i barngruppen. Kan man inte låta varje förälder själv bestämma vad som är bäst för sitt barn?
Ska man dessutom dra in det ekonomiska i diskussionen så kan man ju lätt ställa sig frågan varför vi betalar lika mycket nu (maxtaxa) som då Amanda fick gå heltid.