Även imorse vaknade vi till en underbart vacker vit värld och stora, lätta flingor singlade ned från skyn. Jag har inte tröttnat på snön, förmodligen är jag rätt ensam om att kunna säga det i den här delen av landet. Snön funkar fortfarande, den gör mig fortsatt glad och lite så där fånigt yster som barn brukar bli om vintern. Snön gör omvärlden ljusare, renare, tystare, vackrare, ja det finns inte mycket negativt att säga om snön faktiskt. Dessutom är det vintermånad, alla Ni som tror något annat har fel. Jag säger som jag gjorde förra året, det är bara att inse att om snön försvinner i februari så blir det inte sommar och uteserveringar på en gång. Det blir lera, smuts, slask och mörker. Det är sanningen, allt annat är visioner utan realism.
Men som sagt, jag är nog rätt ensam om att fortsätta älska vädret. Här hemma så har jag dock medhåll från fyra fyrbeningar, en brittisk landsflykting som har en ackumulerad snöbrist efter sina 20 år i England och kanske eventuellt en unge eller två. Dock verkar det som om åtminstone den äldre av mina döttrar börjar sälla sig till gänget som har tröttnat på Kung Bore. Då vi drog upp rullgardinen imorse och tittade ut på de vita flingorna så suckade hon djupt och sa:
- Men mamma, vi behöver inge mer snö nu!
Hon kanske har rätt, fröken Amanda. Vi behöver nog ingen mer snö nu, men den vi har får gärna stanna en månad till åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar