“A chance to cut is a chance to cure”

En kirurgs ordspråk. Jag är egentligen ingen kirurg nio dagar av tio, men idag var den tionde dagen. Jag förvandlades till kirurg så snart jag passerat in genom dörrarna till jobbet imorse trots att jag egentligen skulle arbeta på akutmottagningen. Första patienten var en valpande tik vars bäcken sannolikt var för trångt för att valparna skulle kunna förlösas vaginalt. Ett att göra: kejsarsnitt. En knapp timme senare låg en ensam liten parvel och gnydde i en plastbalja (vi har samma baljor som de har på alla BB-avdelningar- autentiskt värre). Lycka är att få utföra ett kejsarsnitt där åtminstone någon av valparna mår bra och får åka hem med sin mamma!

Knappt hade jag sytt det sista stygnet i den nyblivna mamman innan nästa patient flåsade mig i nacken. 8 år gammal hanhund med våldsamma kräkningar och med en röntgenbild som skvallrade om ett främmande föremål i magtarmkanalen. Beslut om buköppning och efter ett par timmar kunde vi lämna in en nyopererad hund på intensivvårdsavdelningen med en stycke tallkotte mindre i tarmen. Tarmarna hade klart tagit stryk av kottens passage så viss oro bor i mig om hur de närmaste dagarna kommer att se ut för den här lille vännen.

Det kunde ha slutat här, men på vårdavdelningen väntade nästa hund med ett misstänkt utseende på de röntgenbilder som tagits av bukhålan. Nästa buköppning var ett faktum och här återfanns en gigantisk hårboll i magsäck och första delen av tarmen. Här hade dock det främmande materialet inte fått en chans att skada sin vistelseort nämnvärt så jag hoppas och tror på ett snabbt tillfrisknande.

Innan dagen var slut hann jag med ett par poliklinikfall också vilka inte resulterade i någon operation. Vi får se vad morgondagen har i beredskap för mig.