Man ska inte beskriva sina drömmar, jag vet. Det är urtråkigt för folk att läsa eller lyssna till, det är så självupptaget som något kan bli. Jag vet allt detta, men jag måste ändå blogga om den dröm jag hade natten till idag. Det var en oerhört stark dröm som hållit mig i ett hårt grepp hela dagen. Drömmen i sig var egentligen ganska obehaglig. Jag minns inga tydliga detaljer annat än att det var några skumma typer på min arbetsplats som ställde till det. Men av någon outgrundlig anledning uppenbarade sig min farmor mitt i denna dröm. Min alldeles egna farmor. Och hon var så otroligt verklig och levande, precis som jag minns henne. Jag var så lycklig att träffa henne igen, att få säga allt det där som jag aldrig sade till henne i livet. Tårarna strömmade ned för mina kinder i drömmen, tårar av lycka. Och när jag vaknade imorse hade jag fortfarande tårar i ögonen, men dessa gick snabbt över till olyckliga sådana. Vad hade jag inte givit för att få träffa farmor igen? Eller gjorde jag kanske det..? Var det hon som hälsade på mig i drömmen och gjorde den så levande? Åh, hoppas... Jag har så svårt att acceptera livets förgänglighet.
Min älskade farmor
OM det vore möjligt för dem avlidna att på något sätt ta kontakt med oss utan att freak us out, hur skulle de göra då?
SvaraRaderaJo gå in i våra drömmar, säga det de vill säga, få det att kännas märkligt verkligt men ändå inte avslöja sig. Eller hur?
Jag tror det.