Två i rad

Känner mig inte vidare värst pigg idag, trots en promenad i det uppfriskande snövädret tillsammans med busiga hundar och en kopp kaffe efter hemkomst. Orsak: för lite sömn två nätter i rad. Natten till igår var det ju arbete på schemat och klockan han passera 05 på morgonen innan jag kunde krypa ner i min sovsäck för ett par timmars sömn innan morgonskiftets elefantsteg hördes i trappen intill vårt vilorum. Det blev en ganska tidig kväll igår och förstås inga som helst problem att somna. Klockan 01 vaknade jag med ett ryck, jag hade haft en otäck mardröm som gjorde att hjärtat bankade i bröstet på mig och det tog en bra stund att somna om. Då hjärtfrekvensen hade normaliserats och jag var på väg in i ett sovande tillstånd igen hördes en liten röst från sängen bredvid. Felice. Hon brukar dock inte vara svår att få att somna om på nätterna, bara hon får krypa ner mellan oss så brukar hon somna fortare än vi hinner blinka. Men inte inatt. Hon låg och babblade för sig själv och efter en stund kom hon på att hon ville ha välling. “Dadda göra välling”. Herr Vällingansvarig promenerade ner för trappen (och därmed kunde jag pusta ut lite eftersom de som varit i min mardröm då sannolikt inte fanns på nedervåningen vilket jag varit lite rädd för…) och fixade en flaska välling till lilla fröken. Då Sean kom tillbaka upp hade Felice blivit rejält busig och lagt sig rakt över Seans kuddar och fnissade högljutt då han var nära att lägga sig på henne. Hon var lite för vaken för att jag skulle vara övertygad om att vällingen skulle söva henne, började ana lite oråd. Vällingen slukades i ett svep och sedan satte sig det lilla trollet upp i sängen “Ja gå ner nu”. Nähä du, här gås inte ner mitt i natten (fast hon verkade inte helt medveten om att det faktiskt var mitt i natten). Jag försökte att föra en diskussion med henne men förgäves. Hon upprepade “Ja gå ner” tre, fyra gånger innan hon gav upp. Då skulle hon ner i sin säng. Märkligt, det brukar hon inte alls vilja då hon har vaknat på natten, men så länge hon somnar så fine. Hon ville inte vara i sin säng, tre minuter senare så behövde hon hjälp att klättra ur sängen och därefter spenderade hon kommande trettio minuter med att lägga sig ömsom på mig och ömsom på Sean, och då menar jag verkligen PÅ. Sean som kan sova sig igenom precis vad som helst var förstås inte störd, men jag blev mer och mer irriterad över min uteblivna sömn och försökte förklara för min tvååriga dotter att mamma var jättetrött och faktiskt behövde sova. “Ja gå ner” svarade Felice på detta. Suck… 90 minuter efter uppvaknandet så hade hon dock fått se sig besegrad av John Blund och även jag kunde få återgå till sömnen. Imorse då det var dax att stiga upp var det en liten Felice som inte var helt nöjd. “Ja är så sömnig” konstaterade hon och jag kunde inte annat än att le lite för mig själv och tänka att konsekvensanalysen kanske tog ett steg framåt hos vår lilla tjej.

Storasyster sov snällt hela natten