Återbesök hos Astrid

Någon måste ha hörsammat mitt desperata inlägg natten till fredagen för då morgonen kom och jag krupit ur min sovsäck i övernattningsrummet på jobbet (nattjour) så låg det inte särskilt mycket mer snö på marken än det gjorde tre timmar tidigare då jag kröp ner i sovsäcken (sover alltid i sovsäck eftersom jag tror på ett elakt fenomen som gör att så fort jag bäddat färdigt joursängen och är färdig att krypa ner mellan lakanen så ringer telefonen och jag måste ner och ta hand om en akutpatient, med sovsäcken så tar det en millisekund att gör sängen sovfärdig och då hinner jag ner i sängen innan telefonen ringer och på så vis så lurar jag fenomenet- smart va?). Jag försökte gnugga lite sömn ur ögonen men förgäves, jag mumsade i mig en nybakad fredagsfralla och sedan gick jag ut på parkeringen där Sean mötte upp tillsammans med en överlycklig liten Felice i baksätet. Vi hade en knapp timme på oss att ta oss igenom stan till Astrid Lindgrens barnsjukhus, och det visade sig vara mer än tillräckligt. De senaste höstarnas kaosartade trafiksituation i Sthlm kanske äntligen har gjort att folk har lärt sig något, för i fredags flöt trafiken på helt utan störningar och vi var framme på ALB långt innan utsatt tid. Felice verkade inte förknippa byggnaden med några otäckheter för hon tjavade glatt på i sina något för stora vinterstövlar med ett leende på läpparna. Vi hann kolla in de söta skulpturerna på “Fågelvägen” innan vi tog hissen upp till gastromottagningen.

Felice fick leka loss en stund i lekrummet innan samma sköterska som var ansvarig vid Felices gastroskopi fem veckor tidigare kom för att hämta oss. Nu kom verkligheten i kapp Felice och hon började att skruva sig oroligt vid åsynen av den bistra damen. Jag förstår helt och fullt hennes reaktion, för precis så kände jag också. Det här är inte en människa som jag tycker är ens i närheten av sympatisk. Vi fick gå in på ett förberedelserum för att väga och mäta Felice. Lillskruttan grät olyckligt och höll hela tiden blicken fokuserad på sköterskan. Det var med spänning jag satte Felice på vågen. Vi har förstås kunnat observera att Felice lagt på sig hull de senaste veckorna men frågan var hur mycket. Vågen stannade på 8890 gram! Det är knappt 1 kilos viktuppgång under fem veckor- inte dåligt! Ett tydligt bevis på att Felice är på väg tillbaka med besked. Inte konstigt att vi upplever att byxorna sitter bättre kring midjan och att kinderna är härligt runda igen. Längden bestämdes till 79,5 cm med viss felmarginal eftersom Felice inte alls hade någon lust att bli utsträckt på ett bräde.

Vi fick fortsätta in till doktor Lena som gav oss resultatet av biopteringen. Visst har Felice celiaki, men det visste vi ju redan. Det positiva i det hela är att hennes tarmludd bara till 50% är utplånat, så vägen tillbaka bör inte vara fullt så lång som den kan vara hos glutenintoleranta. Vi diskuterade en stund kring framtiden och fick därefter ett intyg på Felices sjukdom. Vi vinkade hejdå till doktor Lena och fick därefter träffa en jättetrevlig dietist som gav oss en del informationsbroschyrer och lät Felice smaka lite glutenfritt knäckebröd vilket föll lilla damen på läppen. Vi tackade för oss och Felice vinkade glatt hejdå till varenda person hon fick syn på.

  Felice då hon mådde som sämst

 

Felice idag

Inte så svårt att se skillnaden i välmående, eller hur? Det glutenfria livet fortsätter.