Cambridge

Jag tänkte nu bidra med ett litet inlägg från min Cambridge-resa förra veckan. Det var min första resa med ”RyanAir- the low fares airline” och det kan hända att det också var den sista. Jag är inte imponerad över deras service, eller brist på snarare. Deras ledord “low fares” genomsyrar allt de gör och det blir så uppenbart varför det är så mycket billigare att flyga med just detta flygbolag. Med det sagt lämnar jag den delen av resan.

Vi landade på Stansted flygplats i hällande regn och efter lite promenerande i långa korridorer och efter vaga skyltningar hamnade vi till slut vid tågstationen. Vi lyckades köpa biljetter i en automat vilket sedan visade sig vara ett dumt drag. Vi skulle ha vänt oss till biljettförsäljerskan vid den bemannade disken istället. Vi hade nämligen införskaffat biljetter till tågets förstaklassvagn. Och det hade ju varit vackert så om det nu inte vore för att tåget saknade just denna… Alltid kul att kunna bidra med ett gott skratt för sina medresenärer.

Framme i Cambridge fortsatte regnet att ösa ner medan vi checkade in på “Fawlty Towers” aka “Lensfield Hotel”. Vi hade anat oråd redan då vi läste igenom bokningsbekräftelsen och fick ta del av informationen “Please note, our rooms are on the small size due to the construction of the building, but are extremely cozy”.

Våra farhågor besannades då den med östeuropeisk klang engelsktalande kvinnan visade oss inte bara en utan två trappor ner till bottenvåningarnas bottenvåning. Mögellukten kamouflerades lite halvdant med stark tvättmedeldoft i den heltäckningsmatteklädda hallen. Rummet var… ja, det är svårt att finna ord. Bidrar med denna bild istället:

 

Väldigt engelskt, kanske. Eller väldigt värdigt en prinsessa? Hur som så fick vi i alla fall skratta en stund medan vi packade upp lite smågrejer. Jag besökte damrummet och fann denna lilla utsmyckning:

Under det glansiga tyget döljer sig en toarulle. Så fyndigt, så engelskt och så så onödigt.

När vi hade samlat oss en stund och njutit av vårt prinsessrum så fällde jag upp mitt paraply (Lisa fick inga tantpoäng då hon missat att packa ett) och vi begav oss ut i regnet för att hitta ett middagsställe. Engelsmännen visade prov på att de inte alltid är så artiga och hövliga genom att skicka en våg av vatten över mig i bästa reklamfilmsanda då de körde genom vattenpölarna som oundvikligen samlades i vägkanterna.

Vi hittade en mysig pub där vi beställde in lite mat och att dricka… vatten *viskar* (för att inte göra min brittiske sambo upprörd) Maten smakade riktigt bra och stället fylldes snabbt med mestadels studenter. Vi var i Cambridge.

Följande morgon vaknade jag innan klockan ringde och det mina vänner händer ungefär en gång varannan istid. Antar att tidsdifferensen hjälpte mig lite. Frukosten på hotellet var en upplevelse i sig, där fanns allt från traditionell engelsk frukost till matpajer, bakverk och färsk frukt. Då vi mättat våra magar så begav vi oss mot föreläsningslokalen Double Tree Hilton.

Regnet var vänligt nog att ge oss en välbehövlig paus denna dag och då vi var tidiga till hotellet hann vi promenera lite längs “River Cam” och njuta av frisk luft och den brittiska bristvaran sol.

Mitt resesällskap Lisa

Cambridge är vackert

Kursen startade som vanligt med registrering och kaffe och till min stora förvåning var den första vi sprang på i lokalen vår gamle arbetskamrat Toffe! Inte hade jag väntat mig att hitta honom på den här kursen (och han hade nog inte räknat med att träffa mig där heller mtp hans ansiktsuttryck).

Trevlig men svinkall kurslokal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Torsdagens ägnades åt maratonföreläsning a la grande, från 9:15 till 19:00 med ett par stopp för att äta Double Trees välkända chocolate chip cookies samt ett lunchstopp. Jag som inte hade någon tidigare erfarenhet av datortomografi var bra snurrig då dagens föreläsningar var över men det var oerhört givande. Vi fick arbeta mycket fallbaserat och det är ju alltid ett bra sätt att lära. Jag bidrog dock inte med särskilt mycket för mina team mates.

  Det fanns ett antal extremt skickliga bilddiagnostiker i lokalen vilket inte gjorde min känsla av “rookieness” mindre, men jag lärde mig sannolikt mer än de vilket i all fall var en liten tröst.

Då föreläsningarna avslutats fick vi ett välbehövligt glas vin i baren innan vi begav oss ut på Cambridges gator. Jag hade hoppats att få se denna fantastiska stad i dagsljus men det visade sig förbli en dröm. Dock var utsikten i mörker inte heller dålig och vi promenerade omkring en bra stund bland alla fantastiska byggnader, college och kyrkor. Staden är fullkomligt magnifik och jag var tvungen att ringa hem och meddela Sean att jag hittat våra döttrars framtida studieort. Detta bemöttes med : Vilken bank hade du tänkt råna? Stipendier, lottovinst, botemedel för en hemsk sjukdom, det finns mycket mer än bankrån man kan ta till. Tänk vad häftigt att få plugga i Cambridge…

Vi hittade till slut en pub där vi åtminstone fick kontakt med personalen och lyckades beställa lite mat. De vegetariska alternativen var väl knappast överväldigande, men jag blev mätt i alla fall. Och denna kväll fick vi faktiskt i oss varsin öl!

Eftersom regnet fortfarande höll sig på avstånd kunde vi ta en promenad genom Cambridge på väg tillbaka till hotellet. Det vimlade av studenter i mer eller mindre anständig klädsel och det riktigt osade studentliv överallt. Mysigt, men ändå skönt att vara förbi den tiden.

Vi hade tänkt kliva upp lite tidigare på fredag morgon för att hinna se Cambridge i dagsljus men vi vaknade till hällande regn och gjorde oss ingen brådska. Lyckligtvis blev det ett uppehåll i regnandet precis lagom till utcheckning från hotellet så vi hann faktiskt upp en sväng i staden för att bland annat se det anrika King’s College innan vi blev blöta.

Helst sanslösa gräsmattor! Upp till bevis Sean, Du är ju fasen gräsexpert!

 

 

 

 

 

 

King’s College har tom en egen katedral

Cyklar, cyklar, cyklar- studentstad

Under vår lilla morgonpromenad fick vi också två levande fossiler på bild:

Klockan nio var det maratondags igen. Dagen avhandlade datortomografi av ryggkotpelaren och ortopedi. Om det var invecklat dagen innan så var det snudd på omöjligt för mig att hänga med nu. Men kul hade jag i alla fall eftersom mina team mates lyckades med en massa häftiga 3D rekonstruktioner på skärmen.

Misstänkt diskherniering

Toffe studerar en ryggmärg

Det pågick en liten tävling under hela kursen där vi skulle hitta olika små bifynd som egentligen inte hörde till fallet. Jag vet inte hur många rätt vi egentligen hade, men vi fick i alla fall inte champagnen… Jag lyckades dock hitta ett föremål i tarmen på en patient, så jag var nöjd.

Vid strax före 16 var det mentala maratonloppet över och det var dax att övergå till ett rent fysiskt sådant. Vi hade knappt två timmar på oss tills vår gate skulle stänga på Stansted. Vi tog en taxi till stationen, fastnade i trafikstockning, kom fram till stationen två minuter innan tåget skulle gå, fastnade bakom en tjej som inte hittade sin plånbok i biljettautomatkön, funderade över taxi till Stansted, ser att tåget är tre minuter försenat, tränger oss till nästa kö, får tag i två biljetter, springer till tåget, kastar oss in i vagnen och får plats precis innan tåget avgår. Pustar ut på tågresan som tar ca 30 minuter. Framme på Stansted har vi kommit på den geniala idén att byta väskor eftersom jag betalat för att checka in bagage medan Lisa tänkt ta sin väska som handbagage vilket visade sig inte alls accepteras då vi flög till Stansted. Min väska var dock mindre och skulle utan problem kunna flyga som handbagage. Vi kände oss toksmarta som kom på detta, tills vi kom till säkerhetskontrollen och min väska blir stoppad för genomgång. F-N, jag hade ju hela min necessär i bagaget med hårspray, parfym, toalettartiklar etc. Smarta brudar, verkligen. Vi hade ju kunnat tänka på att lägga mina toagrejer i Lisas väska som checkades in! Jag stod svettandes och funderade över nödlösningar och vad vi skulle prioritera när sakerna skulle behöva kastas. Damen var dock oerhört vänlig och kastade bara min hårspray som ändå var snudd på tom. Lucky day!

Flygresan hem gick bra och vi kom med bussen hem till Stockholm utan problem. Klockan 23:30 klev jag in hemma och kunde konstatera att om 8,5 timme skulle jag börja jobba. It’s a hard life.