En del människor verkar tycka att barns ärlighet är något uppfriskande och alldeles fantastiskt. Rent av deras bästa egenskap. Jag håller… inte med. Det kan vara väldigt charmigt med ärlighet och det finns ju egentligen inget ont i deras uppriktighet, vilket man kanske inte nödvändigtvis kan säga om oss vuxna och densamma. Men det har en tendens att bli ganska pinsamt av och till då det gäller barn. Som i eftermiddags då jag och min äldsta dotter tog en promenad med Ilia och Lava. På vägen möter vi en man av äldre årgång. Precis då vi passerar varandra så slänger Amanda ur sig:
- Jag gillar inte honom.
Jag snabbade på steget lite och tillrättavisade Amanda med lågmäld röst
- Så får man inte säga!
Amanda svarade så högt att mannen inte hade en chans att missa det.
- Men jag gillar inte honom
Jag pinnade på så snabbt jag kunde för att lägga några meter till mellan oss och mannen samtidigt som jag ställde följande fråga för att åtminstone verka lite civiliserad om han mot förmodan fortfarande kunde höra oss.
- Varför inte då?
Då kom svaret som gjorde att jag förlorade min pedagogiska förmåga och istället brast ut i ett gapskratt vilket förstås gav Amanda total belöning för sitt utspel:
- Han är gammal!
Jag är övertygad om att det säkert var något i hans utstrålning eller uppsyn som Amanda ogillade men inte kunde sätta ord på så det fick helt enkelt bli att han var just gammal.
SvaraRaderaHa ha, ja visst har de oftast så rätt de där små goa. Jag gillar deras ärlighet, även om det visst kan bli pinsamt. Men alla andra tänker ju samma saker som de säger, så varför inte..
SvaraRadera