Hektiskt

Nu har jag verkligen fått känna på hur det är att vara heltidsarbetande småbarnsförälder i 2000-talet. Hittills har vi haft en sagolik mjukstart efter det att Sean började jobba. Jag har jobbat mycket kvällar, helger och nätter vilket innebär en hel del ledig tid på veckodagarna. De fåtal dagar jag börjat kl 8 har mamma varit här och tagit hand om tjejerna så att de inte behövt slitas ur sängen på morgonen för att transporteras till dagis innan solen gått upp. Men i veckan som just passerat var friden slut. Mamma har åkt till Sally i Wales och jag hade två dagar med tidiga starter: jag började försiktigt med klockan 8 i onsdags för att sedan verkligen utmana mig själv med en 7-start i torsdags. Nu var det ju inte bara så att det var två tjejer som skulle avpoletteras på dagis innan transport till jobbet, det fanns visst inte mindre än SJU hundar hemma som skulle ha sitt också. Jag kan säga att jag dagarna innan onsdagen var fruktansvärt stressad och lade upp en inre strategi vilken jag omarbetade i hjärnkontoret minst fyra gånger innan tisdagskvällen kom.

Tisdagskvällen spenderades på jobbet och klockan var närmare 21:45 då jag kom hem. Jag satte genast igång att plocka fram kläder till tjejerna, ställde fram stövlar och overaller, helgarderade med mössor och vantar innan jag gick över på carnivorerna. Packade burar, korg, filtar och mat- och vattenskålar. Lade alla koppel i bilen (har lyckats åka till jobbet med ett gäng hundar men utan koppel vid ett par tre tillfällen tidigare…). Jag kom i säng hyffsat tidigt och sov som en stock fram till klockan 06:00 så klockan ringde. Upp som ett skott, på med kläder, ner för trappen, mata hundar, släppa ut dem i trädgården, släppa in skällhundarna och låta övriga vara kvar lekandes i trädgården, släppa ut valparna, börja fixa frukost, valparna skäller i trädgården, ut för att passa dem och skona grannarna, ger upp efter en stund i den bitande kylan, hoppas att grannarna sover med öronproppar, går in och hittar Amanda förtvivlad planlöst vandrande ropandes på mig, får ont i hjärtat och tröstar Amanda med välling, äter lite yoghurt, Felice vaknar, upp för trappen, plocka ut Felice ur pyjamasen, plocka ner henne i kläderna, tar med Amandas kläder ner, stoppar ner Amanda i kläderna, stoppar en vällingflaska i munnen på Felice, äter upp yoghurten och müslin som nu blivit seg, dricker ett glas juice och känner att magkatarren nog är ett faktum, inser att klockan snart är sju. Puh. Borstar tänderna på tjejerna och mig själv, drar en borste genom håret på oss alla tre och sminkar en av oss (Amanda blev skitsur för att hon inte fick “Sån lika som dig”), sätter på ytterkläder, hittar inte Amandas skor, blir vansinnig, ringer Sean och skäller ut honom, får inget bra svar, packar ut Felice och hundar i bilen, valparna ylar i buren, letar vidare efter Amandas skor, hittar dem inte, frågar Amanda, får varierande svar, springer desperat ner i källaren, blir tillsagd av Amanda “Man får inte ha skor i huset”, orkar inte försvara mig, hittar andra skor, på med dem, Amanda glad, låser huset, spänner fast Amanda i bilstolen och styr mot Lärkan. Pust. Lämnar av båda tjejerna på samma avdelning eftersom endast en avdelning är öppen, Felice gråter hysteriskt då hennes fröken inte är där, vinkar i fönstret och försöker att inte känna mig som en dålig mamma, springer tillbaka till bilen innahållande sju ylande varelser, åker till jobbet, framme 15 minuter innan jobbstart, lös hund på parkeringen som smitit vid rastning och som försöker bita personalen, kan inte parkera på ordinarie plats, har inte tid att vänta, packar ut sju hundar och två korgar ur bilen, går mot ingången, trixar mig in med hela bagaget och får in hundarna i två burar, samtliga hysteriska då jag lämnar dem, vinkar i fönstret och försöker att inte känna mig som en dålig matte, byter om, stämplar in och beger mig ut på akutmottagningen. Äntligen en lugn stund.

Torsdagen var egentligen än värre eftersom jag fick upprepa ovanstående men en timme TIDIGARE. Fast det kändes faktiskt inte lika stressigt. Jag steg upp 04:50 och tog en promenad med hundarna medan Sean fortfarande var hemma (tror inte att det uppskattas att man lämnar en ettåring och en treåring ensamma hemma liksom). Det kändes som att promenera omkring mitt i natten. Jag hittade bara ett enda fönster som det lös i och såg inte en människa på min väg genom Kolartorp. Väl hemma hade jag sedan ganska gott om tid innan vi var tvungna att åka. Denna morgon fick jag dock väcka båda tjejerna, vilket inte kändes sådär jätteskoj. Vi var först på dagis och faktiskt där fem minuter innan de öppnade. Vi lekte en stund på gården men tjejerna undrade nog mest varför vi inte gick in. Jag var tvungen att hänga på låset då de öppnade 06:30 eftersom jag skulle börja klockan 07:00 och har närmare 30 minuters transport mellan dagis och jobbet. Jag kände mig som en hemskt oengagerad mamma som lämnade mina små sömndruckna juveler medan mörkret fortfarande låg kompakt omkring oss och då resten av Sverige knappt ens vaknat. Det är verkligen tur att detta kommer att inträffa extremt sällan, jag skulle inte stå ut med mig själv annars. Jag lider med de barn och föräldrar som måste leva så dag ut och dag in för att få sina liv att gå ihop. Oregelbundna arbetstider har sin baksida men då man har små barn så är det helt klart en fördel.

Kommande vecka kommer att bli betydligt lugnare. Administrativt arbete hemifrån imorgon, kvällsarbete tisdag, administrativt arbete onsdag, natt torsdag och därmed inget arbete torsdag eller fredag dagtid. Bättre för tjejerna och då är det bättre för mig också!