Klockan är knappt fyra och det är beckmörkt ute. Vintertiden är här. Jag tycker inte det var så länge sedan som vi sprang omkring och ställde om alla klockor och timers och idag är det alltså dax igen. För ett antal år sedan såg jag fram emot denna dag, eftersom man plötsligt vann en timmes sömn på morgonen. Sedan barnen kom så är det liksom skitsamma. De har inte alls greppat det där med att sova en timme längre bara för att det är en liten angivelse i kalendern. Resultatet blir istället att man får vakna medan klockan i värsta fall inte lämna 5:någonting stadiet.
Helgen har varit bra på alla sätt och vis. I fredags var Sean ute med jobbet så jag och tjejerna hade fredagsmys för oss själv (ja, företeelsen har nått vårt hem oxå, det är märkligt hur snabbt barnen kan lära sig sådana rutiner). Amanda var helt slut och kröp upp i soffan, talade om för sin lillasyster att hon skulle vara tyst och stängde sedan ögonen. Felicen härjade på som en liten gnu, tände och släckte lampor, hoppade upp och ner i soffan, dippade chips så att det stod härliga till och sjöng ikapp med Idolerna på TV. Jag är verkligen störd över det fantastiskt urusla utbudet på TV fredagskvällar. Tidigare år har jag av och till följt Idol, men detta året så har det inte blivit så. Men nu är man så illa tvungen eftersom det inte finns annat vettigt att kolla på. Ja, ja, snart nog har de haft la grande finale i Globen och sedan kan man ju hoppas på bättre lycka. Felice (stör mig våldsamt på att Windows Live Writer hela tiden markerar hennes namn som felstavat alt okänt) slocknade till slut mha en flaska välling och sedan kunde jag zappa omkring bland kanalerna en stund innan det var dax att packa ungarna i bilen och åka mot den stora staden för att hämta hem Hans Höghet. Glad över min GPS satte jag mig bakom ratten och for iväg. Mindre glad var jag 26 minuter senare då GPS:en hade blivit totalt förvirrad och skickade upp mig till Tomteboda. Hur som helst så fick vi fatt i Sean till slut och kunde åka hem.
Igår var det Bamsegympa för Amanda och vi fick åka dit hela familjen eftersom vi skulle vara på middag hos gamla vänner klockan 16 och gympan slutar 15. Detta var dock sista gången med denna hopplösa tid. Gud hör tydligen bön, så de har flyttat gympan till klockan 10 hädanefter. Jippi ka dooo!
Vi störtade iväg från gympan och åkte till Upplands-Väsby för att träffa Tua och Ronny. De gifte sig för ett par månader sedan och hade nu bjudit hem ett antal vänner på middag. Det var så trevligt så och jag åt mat för en hel vecka. Till och med så mycket att min efterrättsmage blev full och bara hade plats för en liten bit tårta. Klarade inte ens av att smaka på båda sorterna. Minns inte när detta hände sist. Medan vi kalasade i Upplands-Väsby så tog mamma hand om tjejerna och de stora hundarna. Valparna fick dock vara i bilen under kvällen. Att bo på tredje våningen utan hiss med icke-rumsrena valpar är suboptimalt… Kvällen blev ganska sen trots att vi började kl 16 och det känns idag.
Dagen har gått åt till hemtransport till Haninge och städning av hus. Jag väntar och väntar på att jag ska börja uppskatta städning, men det verkar förgäves. Jag tycker att det är såååå tråkigt. Tvätta och diska inga problem, städa aptråkigt! Det blir dock fint då det blir klart och tur är väl det.
Nu har Sean precis varit iväg och handlat Taco-ingredienser. Mummms! Jag åt alltså inte för en hel vecka igår, även om det helt klart kändes så. Medan Sean shoppat så har det plingat på dörren ett antal gånger och en massa skelett, häxor och liemän har hotat med bus om de inte får godis. Vi hade en del godis till en början men det börjar sina i påsen. Jag får nog plugga ur ringklockan snart. Amanda fattar noll av det hela. Folk som är ansiktsmålade på ett läskigt sätt ringer på dörren och ber om godis och så FÅR de det. Märkligt. Jag tycker egentligen att Halloween traditionen är rätt cool (fast jag gillar inte när det sammanfaller med Allhelgona) och de ungar som kommit och knackat på hos oss har varit jättefint utklädda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar