Förkortningen är välkänd för mig men det har tack och lov varit en mycket ovanlig företeelse hittills i mitt liv. Men idag är det alltså dax att prova på att vara den där icke-omtyckta vabbande själen på jobbet. Tjejerna har varit förkylda i en dryg vecka men har mått OK i övrigt. Jag brukar verkligen försöka att ha dem på dagis trots att de är lite förkylda så länge de har ett gott allmäntillstånd i övrigt. Annars blir det lätt så att man får vara hemma var och varannan vecka för att vabba. Inatt har Felice dock varit ledsen, gråtit, tagit sig för öronen och hostat en massa. Imorse var hon inte alls lika pigg och glad som hon brukar och ville helst ligga kvar i sängen och gosa. Trots att det var mysigt så anade jag förstås oråd. Och då termometern visade på 38 grader så fick vi fatta ett VAB-beslut. När jag lämnade av Amanda på dagis (båda behöver ju inte vara hemma för att den ena är sjuk, tänkte jag) så mötte jag en förälder som med glimten i ögat sa “Oj så tråkigt, VAB en fredag. Man kan ju tänka sig värre saker” varpå jag replikerade att “Nja, VAB och VAB, jag ska jobba ikväll i alla fall”. Hon såg nästan lite skamsen ut eftersom jag ju inte skulle få njuta av VAB-dagen. Hela tre timmar blir mitt vabbande, sedan ska jag åka till jobbet och agera kirurg. Det brukar kunna vara spännande just fredagskvällar. Inget fredagsmys här inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar