Nu har det hänt, det som jag förstod skulle ske förr eller senare men som ändå känns som åtminstone delvis ett nederlag. Jag har stolpat ut från ett undersökningsrum, lämnat djurägaren kvar där inne och gjort klart att jag inte tänker befatta mig med vederbörande något mer pga dennes beteende. Jag är van att hantera irriterade och besvikna djurägare. Jag tycker att jag brukar kunna vända de flesta så att de åtminstone känner sig hörda, även om de inte nödvändigtvis har samma åsikter som mig. Jag brukar kunna förklara i en sansad ton varför det är på ett visst sätt och jag brukar mycket sällan bli så irriterad att jag ens höjer rösten. Snarare sänker jag rösten, talar långsammare och mer tydligt för att verkligen göra mig förstådd. Jag har under mina fem år som veterinär endast vid ett tillfälle fått avsluta en argumentation utan att vi kommit till någon som helst lösning och i det fallet handlade det om en ung kille som slängde könsord ur sig åt höger och vänster. Det kändes på intet sätt som ett nederlag utan snarare som en vinst eftersom jag fick chansen att porta honom för all evig framtid.
Igår träffade jag dock en person som provocerade mig något så fruktansvärt att jag till slut var tvungen att tala om för personen ifråga att jag inte hade för avsikt att stå kvar på rummet utan jag tänkte lämna rummet och låta en kollega gå in och ta över diskussionen. Diagnosen var mer eller mindre fastställd, hunden var undersökt och planen för hunden var klar. Problemet var liksom så ofta den ekonomiska biten. Hunden var geriatrisk och då finns oftast en mycket begränsad summa pengar på försäkringen. Detta känner djurägarna i princip aldrig till, utan de tror att de har världens bästa försäkring enbart genom att de en gång för fjorton år sedan tecknade en försäkring för hunden. Jag upplyste ägaren om detta samt diskuterade de höga kostnader som planen för hunden skulle komma att medföra. Bland annat skulle den behöva opereras akut vilket i sig inte är självklart då man har en hund som lever på övertid. Det var här det skar sig. Jag såg det som en service gentemot ägaren att jag kontrollerat hennes försäkringstak (något som hon är skyldig att känna till själv), att jag räknat ut och lämnat en ungefärlig prisuppgift samt att jag diskuterat med henne hur vi skulle lösa det ekonomiska. Jag hade kunnat skriva in hunden på djursjukhuset, opererat den akut och därefter bett henne betala 30000:- vid hämtning av hunden. Hur hade det sett ut? Men tydligen var det så hon hade velat ha det, för hon blev fruktansvärt störd över att jag pratade om pengar då hennes hund var sjuk.
Man kan aldrig vinna i dessa situationer. Pratar man om pengar så är man hård och kall och pratar man inte om pengar så är man oetisk som inte innan talar om vad det kommer att kosta. Eftersom den planerade behandlingen för hunden vida skulle överstiga den summa hennes hund var försäkrad för så krävde vi en förskottsbetalning om halva summan. Detta är något som vi har som policy och kan väl inte anses som annat än rimligt. Framför allt som det var onsdag eftermiddag och det fanns goda möjligheter att hämta ut pengar på en bankomat eller gå till banken (människan måste vara den enda person under 80 år som 2010 saknar ett betalkort). Men se det var inte rimligt. Nu plötsligt var jag en konstig och tjatig veterinär som bara var intresserad av pengar. Djuren brydde jag mig inte om och personen talade på ett barnsligt sätt om för sin hund att denne minsann skulle få följa med hem igen eftersom den här veterinären inte var intresserad av att hjälpa djur. I det här läget var mitt blodtryck närmare 200 och adrenalinet flödade ut i min kropp. Att vi veterinärer som grupp blir beskyllda för att vara intresserade av pengar är jag van vid och det får jag ofta argumentera emot. Men när en person pekar på mig och talar om att JAG egentligen skiter i hunden och bara vill ha pengar (trots att jag förklarat vänligt att jag arbetar för ett företag som har en viss policy) då brister det för mig. Jag funderade en millisekund på om jag bara skulle le och se fånig ut men munnen började arbeta helt på egen hand. Jag informerade djurägaren om att jag inte studerat i 5,5 år och ådragit mig hundratusentals kronor i studieskulder för att jag inte är intresserad av att hjälpa djur. Jag skulle inte arbeta dygnet runt som anställd på ett djursjukhus om jag bara var intresserad av pengar. Då skulle jag istället vända papper på Jordbruksverket mellan åtta och fem. Detta ändrade inte ägarens inställning utan jag var fortsatt konstig och tjatig och bara intresserad av pengar. Vederbörande hade aldrig varit med om en veterinär som tjatade så mycket om pengar och som brydde sig så lite om djuren. Jag gjorde ett sista försök att förklara att jag ser detta som en service och att jag egentligen tycker att jag gjort mer än jag är skyldig att göra för att inte försätta henne i ekonomisk konkurs. Jag gjorde klart att jag inte uppskattade att bli anklagad för att inte bry mig om djuren och att jag upplevde ägaren som mycket kränkande. Jag informerade om att hunden under inga omständigheter kunde tillåtas att lämna djursjukhuset pga sitt status och att den skulle få hjälp medan ägaren ordnade fram en förskottsbetalning. Anklagelserna fortsatte att hagla ur ägarens mun och då avlägsnade jag mig ur rummet, meddelade att jag hade lyssnat klart på denna idioti och att ägaren kunde fortsätta att häva ur sig skit på någon av mina kollegor istället.
En sådan här person hade jag hellre mött på kvällspromenaden i området och blivit osams med om huruvida våra hundar fick hälsa på varandra eller inte. Då hade jag helt sonika bett henne dra åt helvete, men det kan man ju inte göra då man är anställd. Dock tror jag att just den mening florerade i luften då jag lämnade rummet. Mycket har jag varit med om under mina fem år på djursjukhuset, men jag har aldrig varit med om maken till oförskämd och kränkande människa. Egentligen borde jag ha låtit ägaren veta detta eftersom denne inte var sen att tala om att jag var den mest tjatiga och av djuren ointresserade veterinär de träffat. Jag spar det till rond två, för Ni kan räkna med att jag hoppas att jag får en reklamation från denne ägare. Bring it on! I övrigt funderar jag fortfarande på om jag kanske borde anmäla vederbörande till Miljö och hälsa eftersom hunden var väldigt undermåligt skött, något som jag inte heller anklagade ägaren för trots att jag kanske borde ha gjort det.
Hela kvällen gick jag omkring med en kvävd ilska inombords. Dock kändes det aningens bättre då mina kollegor bara skrattade och undrade vad exakt denna kvinna sagt som fått mig så fruktansvärt arg. Jag brukar som sagt nämligen ha väääääldigt långt tills jag får ett utbrott i mitt jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar