Snögrottornas återkomst

Det har sagts många gånger tidigare men förtjänar att nämnas igen: det är väl en helt fantastisk vinter vi har! Jag är en stor vän av vintern och har verkligen fått mitt lystmäte av denna årstid vintern 2009/2010. Det är så underbart vackert ute med all snö, det är ljust och härligt. Det knarrar under skorna och biter i kinderna på hundpromenaden. Trädgården ligger begravd under enorma mängder snö och det är ju inte så att jag längtar tills snön får för sig att smälta med tanke på vilket vattenproblem vi brukar ha i trädgården efter regn och tö… Men nu ska vi leva i nuet och inte tänka så mycket på framtiden.

Amanda är (tyvärr) inte jätteimponerad av snön. Liksom sin mor så fryser hon ganska lätt och även om hon älskar att åka pulka så brukar hon tröttna ganska snabbt, börja frysa och vilja gå in. Hon är vad man, då jag var barn, kallade “inneråtta”. Hennes far har grävt en snögrotta till henne i trädgården och den är i alla fall populär.

 

 

 

 

 

Det var verkligen inte igår jag såg en snögrotta senast (jo, det var det väl egentligen eftersom snögrottan har funnits ett antal dagar nu). När jag var liten och vintrarna var som vintrar bör vara, dvs snörika, så fanns enorma (allt blir ju liksom lite större då man är liten) snögrottor i samhället där jag bodde. En del av dem hade till och med flera rum! Men eftersom de senaste vintrarna varit ganska snöfattiga så har snögrottorna lyst med sin frånvaro. Men nu har de alltså gjort sin återkomst i våra liv. Det känns bra att Amanda får uppleva en del av det jag upplevde som barn, cirkeln sluts på något vis.