När det handlar om barn med allt vad det innebär, så går ju meningarna isär oftare än de samsas. Ett stort antal föräldrar sitter förstås inne med sanningen kring vad som är bäst för barn i allmänhet, alltså inte bara för sina egna barn. Många är självutnämnda barnexperter redan innan deras första bebis ens sett dagens ljus. Det finns få saker som upprör så mycket som åsikter kring barn och vill man vara säker på att skjuta startskottet för tredje världskriget så kan man fälla en mindre passande kommentar om mammans handhavande av bebisen eller ifrågasätta hur någon annan uppfostrar sitt barn. Men det finns en sak som majoriteten av den vuxna befolkningen verkar ense om och det är det faktum att barn vill ha och mår bra av rutiner. Visst diskuteras det kring hur mycket rutiner ett barn verkligen behöver, men att det behövs ett visst mått av rutiner i barnets vardag kan nog de flesta skriva under på. Det handlar oftast om rutiner kring måltider, lämning på förskolan, läggning och nattliga aktiviteter. Gör man lika gång efter annan så blir barnet i bästa fall tryggt och harmoniskt. Samma saga ska läsas vid nattningen, samma flaska ska användas för vällingen, tänderna ska borstas med samma tandborste och med samma tandkräm som igår och dagen dessförinnan och dagen före det. De vet vad de kan förvänta sig och då fungerar livet smidigt för alla inblandade. Överraskningar kan sparas till Tomten och Påskharen, i vardagen finns inte plats för sådant.
Vi försöker ha vissa rutiner vi också, även om varken jag eller Sean är några rutinälskare. Vi tycker också att det är viktigt att barnen lär sig att det inte alltid kan vara precis som det alltid varit, eftersom våra något oregelbundna liv inte tillåter alltför mycket fasta rutiner. De får inte flippa ur totalt för att det inte blir läggning på exakt samma tidpunkt idag som igår eller om det blir pappa istället för mamma som lägger dem.
Vad som gör mig lite förvirrad och lätt skrattretad är att trots att de flesta tycker att rutiner är viktigt och att man som förälder ska hålla på dessa, så är det extremt vanligt att föräldrar irriterar sig över att barnen vill äta samma mat i stort sett hela tiden. Vad är skillnaden? Att vi föräldrar tycker att man ska variera sitt födointag och att det är fruktansvärt tjatigt att äta köttbullar varenda dag, är ju inte skäl nog för att barnen ska hålla med. Vi skulle mest sannolikt tycka att det var oerhört frustrerande att läsa samma kapitel ur samma bok varenda kväll innan vi ska sova eller att behöva gå och lägga oss exakt vid samma tidpunkt varenda kväll oavsett veckodag. Vi är inte som barnen och de är inte som oss. Vi behöver omväxling och barnen älskar repetitivt beteende. Om det funkar att äta köttbullar, köttbullarna smakar gott och man blir mätt så vill man förstås äta köttbullar igen. Och igen. Och igen. Man vet vad man kan förvänta sig av smak, lukt och mättnadskänsla och alltså är det så man vill ha det. Härmed inte sagt att vi ska falla till föga för barnens köttbullsönskningar varenda kväll, men vi bör nog inte heller ifrågasätta varför de vill äta samma sak dag ut och dag in då vi i övrigt applåderar rutiner och repetitivt beteende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar