Barnläkaren

 

Ingen kan väl han undgått de skriverier det varit i tidningarna de senaste månaderna om den så kallade “barnläkaren” på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som nu åtalas för dråp på ett spädbarn. Jag vill direkt medge att jag på intet sätt sitter inne med alla fakta i fallet, jag kan nog till och med anses ganska oinsatt. Men det förhindrar mig inte att ha åsikter och skriva detta inlägg. Om jag förstått det hela rätt (med betoning på om) så handlar det hela om ett barn som är fött någonstans i graviditetsvecka 25-26. Barnet fick en för hög dos koksalt och utvecklade sådana skador i centrala nervsystemet att i princip all hjärnvävnad var borta. Man beslutade att stänga av respiratorn eftersom barnet var bortom räddning. Här någonstans har barnet sedan av någon anledning fått i sig en mycket kraftig överdos av ett narkosmedel och pga detta avlidit. Respiratorn var avstängd, barnet skulle inte komma att överleva mer än ett fåtal timmar och den höga dosen narkosmedel gjorde att barnet avled förr istället för lite senare. Det är så jag uppfattat det.

Läkaren må vara skyldig eller oskyldig, vad vet jag. Det är inte det jag vill skriva om. Jag tycker istället att det hela är ganska intressant av en annan anledning. Här är en människa åtalad för dråp på ett barn som utan tvivel hade dött inom timmar snarare än dagar. Barnet hade inte en chans att överleva, det saknade tillräcklig hjärnvävnad. Barnet skulle med största sannolikhet genomgå åtminstone delar av en dödskamp (jag antar att det var därför narkosmedlet skulle ges). Nu slapp barnet det och som förälder skulle jag vara oerhört glad för att mitt barn slapp lida mer än nöden krävde. MEN, nu har vi en lag i Sverige som inte medger aktiv dödshjälp, enbart passiv. Man får stänga av en respirator och på så sätt låta ett barn sakta möta döden, det är dock inte tillåtet att mha narkosmedel skynda på förloppet. Rätt eller fel? Jag vet inte. Jag är inte själv klar över vilken uppfattning jag har när det gäller detta. Jag har alltid var emot aktiv dödshjälp, men i och med detta fall (nu kanske det inte handlade om dödshjälp här utan ett misstag, det är jag medveten om) så är jag inte längre så tvärsäker. Om man vet att en människa, barn eller vuxen, kommer att dö inom ett fåtal timmar, ska man inte då ha rätten att avsluta lidandet omedelbart? Ska vi inte då minimera risken för att personen ifråga får kämpa sig in i det sista? Jag har aldrig sett en människa i dödsögonblicket tack och lov, men jag har sett alldeles för många djur i samma situation. Det är i många fall inte en situation jag önskar någon av mina nära och kära. Det finns inget romantiskt över att “somna in”. Kroppen somnar inte bara, den kämpar in i det sista. I den sista stunden tror jag tyvärr att kropp och själ vill olika saker. “Somna in” gör de djur som jag hjälper till andra sidan och jag kan se så många fördelar i detta. Ändå är jag inte övertygad om att vi ska tillåta aktiv dödshjälp. Jag tycker att det är självklart i så många fall, bl a ovan nämnda, men jag är rädd för att gränsdragningarna blir så svåra.

Jag må vara naiv, men jag tror i alla fall att läkaren på intet sätt menade att orsaka skada. Jag förstår att vår lagstiftning kräver att detta utreds men jag lider så med henne.