Blöjbyten och vaknätter

Jag har senaste tiden funderat på hur människor talar om småbarnstiden, dvs de år man spenderar med riktigt små barn omkring sig. Påtagligt ofta får man från föräldrar till lite äldre barn höra “Det är så skönt att småbarnsåren är över, inga blöjbyten och vi får sova på nätterna”. Det är jobbigt, det vet alla som har barn (och alla som inte har barn också för den delen). Men är det verkligen så jobbigt som många människor framställer det? På den frågan finns förstås mer än ett svar och det beror givetvis på hur livet ser ut i övrigt. Om man är två föräldrar eller om man är ensamstående, om man har ett förhållandevis okomplicerat barn eller om man har ett barn som kräver lite mer, om man har ett barn eller tio osv. Lustigt är det i alla fall att det finns två saker som de allra flesta tar upp som något slags mått på arbetet under småbarnstiden: blöjbyten och vaknätter.

Vad det gäller blöjbyten så kan jag inte förstå hur man kan ta upp det som något besvärligt eller arbetskrävande. Jag menar, hur svårt är det att byta en blöja? Det är inte kärnfysik precis och det får väl knappast anses som jobbigt. I början byter man hundraarton blöjor om dagen, men detta är ju högst tillfälligt innan tarmarna börjar ställa in sig till normal aktivitet. Inte ens då jag bytte hundraarton blöjor om dagen tyckte jag att det var jobbigt. Och då kan jag säga att vi alltid byter blöja uppe eftersom skötbordet står där, så det ska släpas bebis (och förhållandevis ofta även storasyster) upp- och nedför trappen varenda gång. Men, det är inte jobbigt. Det kostar lite pengar med blöjor, visst, men det är i övrigt rätt billigt med en bebis som bara ammar i sex månader. När de första sex månaderna är över byter man betydligt färre blöjor om dagarna så då går ekonomin ihop ändå.

När man som vi skaffar två barn tätt så får man ofta höra att det måste vara så jobbigt med två blöjbarn. Nej, det är inte jobbigt. Kan man byta en blöja, kan man byta två. Det är faktiskt inte svårare än så. Vi har också hållit på med det arbetskrävande blöjbytandet rätt länge eftersom Amanda nyligen blivit blöjfri, men att byta blöjor är inget som vi överhuvudtaget reflekterat över att det skulle vara jobbigt.

Med handen på hjärtat kan jag säga att vi nog aldrig haft en så kallad vaknatt, för jag antar att det handlar om en natt där man spenderar samtliga timmar med att vaka över sitt lilla barn av en eller annan anledning. Första natten med Felice var väl kanske lite av en vaknatt eftersom det var oerhört svårt att sova då man precis vunnit högst vinsten på lotteri (Amanda fick tyvärr spendera sin första natt på neo-IVA så det var inte riktigt samma sak). Men det får väl knappast anses jobbigt. Sedan har vi visst haft nätter då vi tvingats byta en blöja (ytterst sällan eftersom vi vägrar byta kissblöjor nattetid och barnen har varit så välartade att de alltsomoftast lämnat övrig business till dagtid) eller då något barn varit lite ledset en stund. Amanda kan man knappast anklaga för detta då hon i princip hela sitt treåriga liv sovit som en ängel på nätterna. Felice däremot har väl hållit låda vid några tillfällen, men framförallt har det handlat om att hon velat amma och har hon bara fått det har hon somnat om. Så vaknätter tror jag att vi kan sortera bort i ett fack. Men jag förstår givetvis att det måste vara fruktansvärt jobbigt för de familjer som har kolikbarn eller barn som av annan anledning inte sover nattetid. Så detta argument kan jag ändå köpa som ett slags mått på arbetsbelastningen under småbarnsåren.

Det finns ju så oerhört mycket mer som är betydligt jobbigare då man får barn och under småbarnsåren men som är svårare att sätta fingret på än blöjbyten. Hur mäter man till exempel egentiden? Eller möjligheten att till 100% koppla av? Detta är något som för mig känns betydligt viktigare än om jag byter en eller tolv blöjor dagligen, men som är så svårt att få ett mått på. Sammantaget tycker jag ändå att man kan fråga sig om det verkligen är så jobbigt med småbarn om man bara ser det till blöjbyten och vaknätter. Personligen frågar jag mig själv varenda dag hur jag kunnat ha sådan tur att jag fått två helt underbara döttrar.