Allra käraste barn

2009-02-08

03:00 vaknar av att det klickar till och sedan rinner lite, lite vatten. Studsar upp, måste rädda sängen från att bli dränkt av en vattenkaskad av bästa Hollywoodklass. Vattenkaskaden uteblev dock. Spenderar resten av natten med att fundera över om jag borde ringa förlossningen eller inte. Men de skulle väl knappast be mig att göra annat än somna om och komma in på kontroll på morgonen. Så lika bra att inte störa dem. Efter kontrollen så skulle vi åka en sväng till IKEA, precis som planerat. Jag var faktiskt inte ett dugg nervös, mest irriterad över att mina IKEA-planer kanske skulle spolieras. Och så var det den där reklamationen som var tvungen att besvaras snarast möjligt. Jag beslutade mig för att ta tag i den det första jag gjorde på morgonen, innan kontrollen på förlossningen och IKEA-besöket. Men Gud så svårt det var att sova, låg mest och funderade över om det kanske skulle komma en vattenkaskad trots allt. Lade en handduk under mig för säkerhets skull.

06:00 Jag hade lyckats somna ändå och sovit någon timme. Det stack till lite i magen. Hmm… det kunde nog komma att bli en bebis vilken dag som helst trots allt. Och IKEA skulle jag kanske få glömma. Amanda vaknar och jag berättar för Sean att vattnet nog gått och att jag tänker försöka sova ett tag till. Konstigt nog var det inga som helst problem att somna nu. Amanda och Sean gick ner och gjorde morgon.

9:00 Aj! Vaknar med ett ryck. Det där gjorde ont. Bäst att gå upp. Ringer till mamma som ska vara Amanda-vakt då det blir dax för förlossningen. Jag vet att hon ska jobba på eftermiddagen så jag tänkte att det var bäst att ringa i tid. Ber henne komma under förmiddagen och hämta Amanda för säkerhets skull, men är tydlig med att det kanske inte kommer att bli bebis idag.

9:30 Äter lite frukost med Sean och Amanda. Crumpets med honung. Dricker lite saftsoppa. Avstår kaffe och apelsinjuice eftersom det är obehagligt att kräkas detta, och kräkningarna kommer säkert att uppenbara sig snart. Värkarna kommer och går, märkligt nog ser jag ingen anledning att klocka dem… Smart, verkligen. Får i mig lite frukost innan jag beger mig mot datorn för att besvara reklamationen. Det går inte så bra. Det går faktiskt inte alls. Jag börjar få fullt sjå med att andas igenom värkarna. Fasen också, jag måste verkligen besvara detta. Efter att ha skrivit samma mening fem gånger ger jag upp. Får bara inte glömma att fixa detta från BB. Snacka om hängiven mitt jobb.

10:00 Jag flyttar in i duschen. Inser att jag vid min förra förlossning använde alldeles för kallt vatten och alldeles för mesig stråle. Med hett vatten och full sprutt på strålen så försvinner den värsta magsmärtan vid värkarna. Succé! Står kvar rätt länge i duschen, kan faktiskt inte lämna duschen annat än för att kräkas lite… Hänger ut en stund genom fönstret för att andas lite syre (det börjar bli väldigt varmt och fuktigt i badrummet). Ser grannen och inser hur orättvist det är att jag har så ont medan han går lugnt omkring i sin trädgård.

10:30 Jag hör att mamma och Björn kommit. Står kvar i duschen, orkar inte med sällskap. Hör efter en stund hur de är på väg att åka och bestämmer mig för att jag åtminstone måste säga hejdå till Amanda. Efter en kort visit i hallen återgår jag till duschen. Tackar min lyckliga stjärna för att vi bestämde oss för en extra stor varmvattentank då vi bytte uppvärmningssystem. Det är så skönt när huset blir tomt. Bara jag och Sean kvar. Nu gör det inget om jag råkar klaga lite eller om det syns att jag har ont eftersom Amanda åkt. Sean försöker tvinga mig att ringa förlossningen, jag vägrar. Han hämtar en pall som han vill att jag ska sitta på, jag vägrar. Hamnar till slut i soffan på en massa handdukar.

11:15 Kapitulerar och ringer förlossningen. Känner direkt igen rösten på barnmorskan, hon var med i “Barnmorskorna” som gick på TV och hon höll i den föreläsning jag var på innan Amanda föddes. Hon lät som lugnet själv och bemötte mig med all önskvärd respekt. Efter att ha hört mig andas igenom ett par värkar så tyckte hon att det lät som om jag behövde komma in. Hon sa till mig att packa mina saker så skulle de vara beredda på att ta emot oss snart. Sean ville duscha, jag ville inte bli lämnad ensam. Kompromissen blev att han fick duscha i två minuter. Vi packade lite småsaker och sedan skulle vi ta oss till bilen. Vilket j-a projekt. Jag tror det tog en kvart från soffan till dörren. Aldrig slog det mig att de täta värkar jag hade kanske varslade om att det inte var långt kvar. Snarare trodde jag att vi skulle få spendera ett dygn på förlossningen om vi ens fick stanna. Jag tyckte att en del värkar var så korta och misstänkte att det kunde vara sk pinvärkar.

12:15 Bilen rullar ut från parkeringen och den hemska resan mot KS Huddinge påbörjas. Varenda grop i vägen orsakar en smärta som rusar igenom kroppen med blixtens hastighet. Värkarna kommer tätt, tätt. Hela tiden kommer klyschor ur min mun “Det här gåååår inte”, “Jag kommer inte att klara det”, “Jag vet inte var jag ska ta vägen” osv.

12:45 Framme vid KS Huddinge. Den här gången vet vi i alla fall hur vi ska ta oss in på ambulansgatan som går förbi förlossningen. Jag slipper alltså gå de 150 meter jag fick gå då Amanda föddes. Vi ringer på klockan, värkarna avlöser varandra och jag vill bara lägga mig på marken. Sean blir irriterad, varför öppnar ingen? Han vill att jag ska ringa på igen men som den goda svensk jag är kollar jag förstås att klockan är upplyst och att signalen därmed ljudit inne på förlossningen. Mitt tillstånd till trots lyckas jag pedagogiskt förklara för honom att det bara är att vänta. Till slut öppnas dörren av barnmorskan som svarat i telefon och en undersköterska. Sean blir ordinerad att flytta på bilen medan de tar hand om mig. Undersköterskan följer mig in på ett rum, jag måste stanna minst två gånger pga värkar men till slut är vi i rummet. Vi får ett förlossningsrum på en gång eftersom alla undersökningsrum är upptagna. Jag pustar ut, vi får stanna.

12:51 Inskrivning. Det känns som ett helt projekt att komma upp i sängen men till slut går det och hon kopplar på CTG. Hon agerar lugnt och förtroendeingivande och erbjuder mig lustgas. Jag tackar och tar emot och andas lustgas som en hel blåsbälg. Sean kommer ganska snart tillbaka. Jag reflekterar aldrig över varför ingen barnmorska kommer, jag har ju undersköterskan i rummet som kollar blodtryck och passar lustgas. Jag börjar må illa. Värkarna tar i än mer och den välbekanta brännande känslan i låren infinner sig vid varje värk. Efter en stund kommer barnmorskan som tog emot oss in, hon förklarar att hon har telefontjänst och därför inte bör undersöka mig. Hon frågar hur det går och jag berättar om värkarnas karaktär. Hon beslutar att nu måste någon komma och undersöka mig. Hon försvinner ut.

Det knackar på dörren och in kommer Marléne, den barnmorska som jag gått i samtal hos inför denna förlossning. Jag får nästan gnugga mig i ögonen, kan det vara sant? Det var en sådan oerhörd lättnad då hon uppenbarade sig. Nu skulle nog allt bli bra. Efter en snabb undersökning konstaterar hon att jag är 7 cm öppen. Jag ber om bedövning och får veta att det är för sent för epidural. Paniken infinner sig men jag får lugnande besked, jag kan få en spinal om jag vill. I det läget hade jag nog tackat ja till vad som helst så jag bara nickar. Narkosen tillkallas, jag får en akupunkturnål i pannan och en kanyl i handen. Dropp kopplas.

Narkosen anländer, en ung trevlig tjej. Jag får sitta upp och förbereds för ett stick i ryggen. Då plötsligt tänds lilla glödlampan och jag inser att jag vill inte alls ha någon bedövning. Marléne, som den stjärna hon är, är direkt med på noterna och lovar mig att det kommer att gå hur bra som helst utan bedövning. Narkosen önskar oss lycka till och försvinner. Precis då dörren stängs ångrar jag mig, men jag hinner inte tänka mycket mer på det eftersom nästa värk tar mig med storm. Marléne peppar och informerar, Sean peppar han med. Snart får jag veta att nu är det bara en liten kant kvar, snart är det färdigt. Minns inte vad jag tänker, är så inne i mig själv.

13:35 Vad är det som händer? En märklig känsla infinner sig, hela kroppen kräks fast åt fel håll. Jaha! Det är krystvärkar. Det går ju av sig självt, det här.

13:48 Det bränner som eld och så plötsligt en slurpande känsla, smärtbefrielse och en bebis på min mage! Alldeles varm och kladdig och bara, bara vår.

En av de första frågorna är konstigt nog hur mycket klockan var. Jag tror knappt det är sant när jag får veta klockslaget. Vi hann bara vara inne 57 minuter innan bebisen föddes. Hur var det möjligt? Och allt hade gått bra. För stort att ta in. Bebis är en flicka och alldeles perfekt. Helt underbart.

Nu förstår jag plötsligt att folk tycker att det är en underbar upplevelse att föda barn.