Paradiset ToR

Hemma igen. Resan var jättebra och jag är så glad att jag fick chansen att åka upp, även om det förstås kändes lite väl kort.

Chribbe kom och hämtade mig i söndags vid 11:30. Därefter skulle vi hämta upp ytterligare en passagerare, kusin Jessica. Vi hade hunnit till Globen ungefär då det slog mig att jag inte kollat om jag satt tillbaka minneskortet i kameran. Och det hade jag förstås inte gjort. Paniken var ett faktum. Tur att det fanns en fungerande hjärna i bilen, Chribbe kom nämligen på att det fanns nya minneskort i affären. Det var bara att hänga på låset till Sibas på Kungsgatan och införskaffa ett nytt. Så nu har jag 2GB till utöver mina 1+8 GB sedan tidigare. Många bilder blir det…

Därefter gick resan pickfritt. Vi pratade, åt Jessicas medhavda matsäck (Jessica verkar ha ärvt lite Ingeborg-gener, mycket trevligt), skickade videosamtal till Chribbes chef, fikade på Tönnebro, spanade in resenärer i andra bilar och läste kartan. Allt detta medan Felice sov som en stock. Hon var en riktig ängel hela resan igenom. Chribbe hade en GPS i mobilen som jag bekantade mig lite närmare med. Jag har aldrig kört efter GPS tidigare, så det var ju riktigt spännande. Lite väl spännande hade det kunnat bli om vi följt GPS:ens anvisning “Gör en U-sväng” då vi körde i 110 km/h rakt fram på en landsväg… Allt var inte sämre förr.

Vi anlände till Svenstavik klockan 18. Inte dåligt med tanke på att vi kom iväg från Sthlm klockan 12:15, hade en bebis i bilen och stannade och fikade halvvägs. Vädret var väl kanske inte på vår sida, men underbart var det i alla fall att få återse “Stugan”.

 

 

 

 

 

Mamma hade lagat god middag och övermumsig efterrätt som vi njöt av. Som sig bör i Jämtland så stod Portello på bordet (det är nog för övrigt säkert bara jag som kan dricka läsk ur ena glaset och rödvin ur det andra till samma middag). Felice var ganska nöjd över att ha blivit utsläppt från barnstolen och fick gå husesyn både ute och inne.

Efter middagen gick jag, Chribbe och Jessica ner till stranden, så nu är det sommar. Vi kastade macka och “tyst-stenar” i vattnet. Vi såg några fiskar hoppa och pratade om hur det var då vi var små.

Det blev en förhållandevis sen kväll och ganska lite nattsömn för i alla fall mig. Snarkningar och orolig bebis gjorde det inte lätt att sova.

Nästa morgon var vädret lite bättre. Storsjön var alldeles blank och det var så där vackert som det bara kan vara just här. 

Den gamla ekan fick plötsligt ett väldigt symbolvärde för mig. Morfars eka, en kär gammal båt som gjort otaliga turer på sjön. Nu på väg att sjunka…

Bordet nere vid stranden, här brukade vi äta frukost tillsammans under kyliga sommarmornar. Nu är bordet begravt i växtlighet.

Efter intagen frukost packade vi ihop oss i Chribbes bil. Imponerande att man kan få plats fyra vuxna, en bebis och därtill hörande packning i en Mercedes A-klass. Vi vinkade hejdå till Stugan och styrde framvagnen mot Fåker och morfar. Det kändes väldigt konstigt att vi åkte från morfars stuga för att träffa honom. Skulle han inte vara i Stugan?

Innan vi lämnade Svenstavik stannade vi till inne i byn. Som vanligt de senaste 30 åren så var det skorea på Molins skor. Det är skönt att en del saker är sig lika.

Det är inte särskilt långt mellan Svenstavik och Fåker och precis innan vi svängde in i den lilla byn så somnade Felice. Det blev temat för dagen: så fort bebis somnade så var det dax att väcka henne.

Hemgården i Fåker, det boende där morfar fått en tillfällig plats. Det låg vackert med utsikt över sjön.

Boendet var ganska fräscht och trevligt och det satt en del äldre människor i de gemensamma utrymmena vi passerade igenom. En bit in i boendet hittade vi så morfars korridor, avdelning Mosippan.

Och där i en säng i ett stort rum hittade vi honom, vår alldeles egna Morfar!

Visst var han trött och visst såg han kanske inte så pigg ut, men det var Morfar! Det var fortfarande han, klar i huvudet och med samma härliga skratt. Och den där underbara tonen då han pratade med Felice. Jag hade väntat mig att han skulle vara sämre, så för mig var det ett alltigenom positivt möte.

 

 

 

 

Vi satt en stund i hans rum, pratade om ditten och datten och bara njöt av att få vara hos Jomfa igen. Jag är så glad att jag nappade på Chribbes erbjudande att åka med honom upp.

Jag och Jessica promenerade runt lite i boendet och pratade med lite gamla tanter som förstås blev överlyckliga av att få se en liten bebis. Felice strålade som solen själv och lyckades få till ett antal leenden.

Efter en stund var det lunchdax i boendet. Morfar skulle inte ha någon lunch, sa han. Jag undrade då om han kanske kunde göra som Amanda, smaka lite på maten och om man inte vill ha sedan så behöver man inte äta. Jo, smaka kunde han ju göra. Det var välgrillad fläskpannkaka och det blev mest bara en smakbit. Vi andra drack kaffe och höll honom sällskap.

Morfar blev snabbt trött, så efter lunchen så lämnade vi honom att sova och åkte vidare. Jag hoppas, hoppas att jag snart får komma tillbaka och träffa honom. Och jag har lovat att ta fram trollstaven och trolla hans mage frisk, så det ska jag göra nu.

Världens bästa morfar!

Eftermiddagen spenderade vi i Östersund tillsammans med morbror Per. Vi strövade runt på stan, gick ner till hamnen och åt därefter lunch på Pub Dalwhinnie. Jessica flög hem till Sthlm samma kväll medan vi andra inkvarterade oss i morfars lägenhet. Även det kändes lite fel, vart var morfar?

Tidigt, tidigt i tisdags morse satte vi oss i bussen i Östersund och klockan 15:11 var vi i  Stockholm igen. Bussresan gick bra. Felice var vaken större delen av tiden, men var nöjd och glad. Till och med lite väl glad så att samtliga resenärer fick ta del av hennes glädjeyttringar.

Vi stannade på Tönnebro och åt lunch. Jag fick nummer 163, och tur var väl det!

Sean och Amanda hämtade oss på Cityterminalen och därefter var det direkttransport till Bagis och arbete. Jag hann med två koppar kaffe innan min första patient, och jag kan säga att det var välbehövliga droppar koffein.

Tack för skjutsen, Chribbe! Och nu morfar, Abrakadabra!