Tiden med små barn är underbar på många sätt och vis. Det är helt fantastiskt att få se dem utvecklas dag för dag. Inse att det som är en omöjlighet ena dagen plötsligt är en möjlighet dagen därpå. Ingen annan tid i livet utvecklas vi i samma takt som då vi är små.
Man får plötsligt så mycket mer att glädjas över, så många fler tillfällen att skratta. Ett litet leende från en tandlös individ kan göra en alldeles varm inombords och en kram från en stundals trotsig tvååring är guld värd då man utarbetad kommer hem från jobbet. De små sakerna i tillvaron blir plötsligt viktiga, ett flygplan på himlen registreras och ska vinkas åt, flugan som flyger förbi är ett läskigt bi och blommorna i syrénhäcken måste man akta sig för att backa på med bilen. Jag har bara fått befinna mig i denna häftiga tillvaro i drygt två år och jag är fortfarande fascinerad över hur fantastiskt roligt och givande det är att ha småbarn omkring sig. Aldrig hade jag kunnat tro att livet skulle ta en sådan vändning.
Men, allt är förstås inte guld och gröna skogar. Att leva med barn är roligt, jätteroligt. Men att leva med barn är stundtals jobbigt, riktigt jobbigt. Att sätta någon annan i första rummet dygnet runt, året runt kräver en hel del. Kanske framför allt av en människa som jag, som är beroende av ganska mycket egentid. Att ta sig någonstans med två barn och deras pick och pack är ett projekt. Likaså att på morgonen byta, klä och mata två små barn som båda har starka åsikter om vem som står först i kön. I tvättstugan växer klädbärget hur mycket jag än tvättar, golvet är fyllt med böcker och leksaker hur mycket jag än plockar och blöjhinken tycks alltid vara full trots att jag tömmer den ett par gånger om dagen. Den älskade TV'n får jag bara njuta av då Amanda gått och lagt sig, dock ofta stående, vaggandes framför den eftersom Felice ogärna sitter i soffan och umgås. Hundpromenaderna är betydligt jobbigare då jag ska knuffa en syskonvagn framför mig och parera för bilarna med tre hundar kring vagnen. Att sitta ner tillsammans och äta en god middag är ett minne blott, minst ett barn i knät gör att vi äter i skift här hemma numera. Allt efter klockan 06:30 klassificeras nu som sovmorgon och egentid är den tid jag tillbringar i duschen varje dag.
Men inte skulle jag byta mina tjejer mot något i hela världen. Och jag kan fortfarande tänka mig en trea om några år (på den punkten är vi inte överens här hemma, så vi får se hur det blir med det). För barn är underbara små människor som gör livet värt att leva, varenda dag.
Nu och då läser jag om familjer som har både sex och åtta barn, och för inte så länge sedan var det en dokumentärserie på TV om familjer med ovanligt många barn. Jag tror inte att jag var ensam om att förundras över hur dessa familjer får det att gå ihop, såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Hur sjutton har man råd att sörja för 10 barn??? Och hur hinner man med att ta hand om allihop och leva tillsammans med vart och ett av dem? Är det övermänniskor som har så här många barn, eller har de fler timmar på sitt dygn än vi andra? Knappast. Men kanske skulle de vinna VM i tålamod om de ställde upp, för det måste krävas något enormt mycket tålamod att leva ihop med så många barn. Redan fyra barn tycker jag börjar låta mycket. En av papporna i serien undrade hur alla vi som bara har två barn kan tycka att vi har mycket att göra, han undrade helt enkelt hur vi kunde klaga. Ja, det kan man ju fråga sig, eftersom det i jämförelse är en ren semester att ha två barn. Nu är det nog så att vi har helt olika krav på vår tillvaro, jag som tvåbarnsmamma och han som tiobarnspappa. Jag tror (observera valet av verb) att han är ganska nöjd på morgonen om alla barn ätit frukost och har kläder på sig. Det spelar kanske inte så stor roll om kläderna är helt rena eller matchar. Det gör kanske inget om Olle har Pelles strumpor eller om Karin har på sig Helenas kjol som egentligen är två nummer för stor. På kvällen då det äntligen blivit tyst i huset är han förmodligen nöjd över att alla barn har ätit och är i säng. Det är förmodligen viktigare än exakt vad som gjorts under dagen. För mig känns detta som att överleva, men knappast att leva. Och det är mer än en hårfin skillnad däremellan. Jag vill att mina barn ska ha rena kläder, det är fint om de i alla fall inte skär sig katastrofalt och jag vill vid dagens slut känna att dagen varit givande. Det behöver inte ha skett några stordåd, dagens lärdomar behöver inte vara oräkneliga men jag vill känna att vi gjort något mer än bara precis lyckats hålla näsan över vattenytan. Jag vill känna att vi levt dagen, inte överlevt den.
Det är så jag ser på det, det är min verklighet. Tiobarnspappan har säkert många saker att lära mig och hans uppfattning är med all säkerhet vitt skild från min. Och tur är väl det, att vi båda är nöjda med våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar