Nu måste jag förklara mig

Det gruffas både lite här och där om mitt uttalande om blandraser i ett tidigare inlägg. Så nu får jag väl förklara mig lite. OK, jag ratar inte blandraser, jag ratar blandrasavel. Alltså, om det finns en massa blandraser av en icke-planerad anledning så kan jag tycka att det är OK. De ska väl inte behöva sätta livet till bara för att deras föräldrar varit ute och slarvat och de därmed saknar stamtavla. Det finns massor med fina och trevliga blandraser, visst är det så. Jag kan till och med säga att en av de absolut sötaste och goaste hundar jag träffat var en blandras. Och inte vilken blandras som helst, en blandras mellan tollare och kinesisk nakenhund! En helt galen kombination, förstås, men hur trevlig som helst. Men bara för att denna lilla individ var helt ljuvlig så skulle jag väl aldrig rekommendera någon att göra om kombinationen. För det hade kunnat sluta väldigt, väldigt fel. Ett nervöst vrak utan både päls och tänder, i värsta fall.

Det är alltså blandrasaveln och inte själva blandrasindividerna i sig jag vänder mig emot. Jag kan faktiskt helt ärligt inte förstå varför man planerar en blandraskull. Vad är det som gör att man tror att man ska få fram en bättre individ genom att korsa två olika raser? Är det korsningseffekten man är ute efter? Det finns nämligen en bevisad korsningseffekt när det gäller svinavel. Dvs om man korsar två olika raser så får man fler och friskare avkommor än om man håller dessa raser isär. Och detta utnyttjar man förstås i svinindustrin. Observera att denna korsningseffekt endast uppnås i första generationen. Man måste således hela tiden korsa renrasiga grisar med varandra för att ha någon glädje av en korsningseffekt. Denna korsningseffekt är vad jag vet endast bevisat vad gäller svinavel. När det gäller blandrashundar och deras hälsa så tror jag att man bygger det mycket på antaganden. Man har en moster som haft en blandras och den blev minsann 15 år och var aldrig sjuk, och då anser man att blandraser är friskare. Möjligen existerar en korsningseffekt även för hundar i en första generation, jag vågar inte säga att det inte gör det. Men trevägs- eller fyrvägskorsningar kan alltså inte förväntas vara friskare om man bygger sina antaganden på den inom svinaveln bevisade korsningseffekten.

Varför har jag då sådant problem med blandrasavel? Är det för att jag är en hundsnobb som tycker att det enda som gäller är en hund med stamtavla som springer på utställningar och hämtar prisrosetter? Nej, inte alls. Jag tycker att sällskapshundar är det allra trevligaste, hundar som förgyller sina ägares liv. Om de sedan är vackra eller arbetar bra så är det ett jätteplus, men deras förmåga att socialisera med oss människor är det jag värdesätter högst. Det jag vänder mig emot vad gäller blandrasaveln är det faktum att man i princip uteslutande använder sig av oprövade individer. För många raser finns hälsoprogram som måste följas för att man ska få registrera avkomma. Detta för att vi ska få fram så friska individer som möjligt, vilket naturligtvis påverkar såväl hunden som dess ägare. Blandrasuppfödarna behöver givetvis inte följa dessa program eftersom de ändå inte får registrera avkomman. Jag vågar påstå att de allra flesta schäferhundar som ingått i blandrasaveln inte är höftledsröntgade med godkänt resultat (dvs antingen inte röntgade alls, eller så har de ett icke-godkänt resultat). Och det tycker jag är skit, rent ut sagt. Om Du korsar en schäfer med D-höfter med en rottweiler med C-höfter (båda oröntgade men höfterna ser ju ut som de gör oavsett om de är röntgade eller ej), så kan Du knappast förvänta Dig en kull om 10 avkommor med A-höfter även om det rent teoretiskt är möjligt. Och var har då den positiva korsningseffekten tagit vägen?

Sedan har vi det faktum att vissa korsningar är helt galna. En korsning mellan labrador och golden eller amerikansk och engelsk cocker är förmodligen inga problem (även om jag inte förstår varför man inte lika gärna kan skaffa en renrasig hund av endera rasen). Men då jag hör talas om Husky/Dobermann-korsningar, Bordercollie/Rottweiler eller whippet/tax, då undrar jag vad man håller på med. Jag tror att man helt enkelt tycker att lilla Fiffi är så söt så hon borde få en kull valpar. Och grannens Fido är både stilig och snäll. Tänk så söta Fiffi-Fido valpar skulle bli! En högbent tax med krulliga öron eller en vallande rottweiler. Suck...

Nu är det tyvärr inte bara ett antal blandrasuppfödare som inte förstår sig på hundavel, det finns många uppfödare av renrasiga hundar som har ett och annat att lära. Vad sägs till exempel om Staffordshire bullterrier uppfödare som höftledsröntgar sina avelshundar men skiter i resultatet, eller chihuahua uppfödare som kontrollerar patellastatus men inte bryr sig om knäskålarna hoppar hej vilt. Bara undersökningen är utförd så är man nöjd. Tänk om det vore så på bilbesiktningen, att det var själva besiktningen som var det viktiga, inte resultatet. "Ja, Herr Andersson, Era bromsar är helt slut. Här är protokollet. Trevlig helg!". Men det är ju en helt annan diskussion.