Jag har gjort mig lite halvt impopulär bland några i min omgivning genom att öppet och utan att skämmas tala om att jag inte gillar Robyns musik. Det verkar vara snudd på landsförräderi att inte uppskatta denna tjejs bidrag till musiken. Men hur jag än försöker anstränga mig så gillar jag inte Robyn. Eller alltså inte henne som person, utan hennes musik. Jag har svårt för hennes röst, jag gillar inte soundet i hennes låtar, jag tycker inte att texterna är särskilt briljanta (det sista måste jag dock reservera mig lite för eftersom jag ofta bytt radiokanal redan efter första versen). Nej, jag gillar helt enkelt inte Robyn-musik, hur bra den än är enligt alla andra. Om jag ska vara ärlig så tycker jag att hon låter lite toanödig då hon sjunger, det kanske är det jag stör mig på?
Häromdagen satt jag i bilen på väg till eller från dagis då jag inser att låten som jag lyssnat på utan att byta kanal den senaste minuten nog trots allt måste vara c/o Robyn. Märkligt, den var faktiskt inte helt dålig. Skulle inte sträcka mig till att säga att den var bra, men jag kände inte ett skriande behov att zappa vidare mellan radiostationerna för att slippa höra hennes röst. Alltid en början. Nu kan jag för mitt liv inte minnas hur låten gick och jag tänker inte sätta mig och lyssna igenom Robyn-utbudet på Spotify (skulle aldrig funka utan att jag skulle få myror i benen och öronen) för att kunna dela med mig av titeln. Jag är dock tämligen övertygad om att Ni som gillar Robyn skulle stöna och göra klart för mig att den där låten, det måste vara Robyns sämsta genom tiderna. Det skulle ju förklara varför jag som Robyn-motståndare tycker att låten är acceptabel. Det är ungefär som då jag för ett antal år sedan var i Trysil och åkte skidor tillsammans med ett gäng från Siemens. Gubbarna i gänget hade med sig ett större antal whiskyflaskor och på kvällen blev det whiskyprovning. Jag kan inte dricka whisky, har aldrig kunnat och har inga planer på att lära mig det heller. Men man kunde ju inte vara sämre än att man gjorde ett tappert försök att smaka på ett par, tre stycken. Jag fick ha en inre fight med min kräkreflex för att inte sabba hela tillställningen, men då jag kom till tredje glaset ändrades plötsligt min inställning till whisky. Det kanske gick att dricka trots allt. Knappt hade jag öppnat munnen och yppat dessa ord förrän jag blev totalt nedröstad av whiskykännarna i sällskapet vilka upplyste mig om att det där skitet, det smakade minsann INTE whisky. Nej, tänkte just det, hur skulle det annars gått att dricka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar