Skitprat

I mitt jobb så handlar ganska mycket om restprodukter från ämnesomsättningen (läs: urin och avföring/kiss och bajs). Det passerar inte en patient förbi mina händer utan att jag frågar ägaren om kattens/hundens/kaninens (gud bevare mig från dessa sällskapsdjur- söta men ack så besvärliga som patienter) urin och avföring. Det är vardagsmat (nåja, inte mat i dess ursprungliga form utan efter viss processning) och inget jag tänker särskilt mycket på. Det kommer automatiskt och jag har inga som helst problem att uttala ordet “avföring” (försöker dock undvika “bajs” eftersom det låter mindre professionellt). Det slår mig dock alltsomoftast hur svårt vissa människor har för att ta dessa ord i sin mun. En del pratar från hjärtat, utan att tveka och utan att bli röda om kinderna. Andra gör en kort paus precis innan de klämmer fram ordet “bajs” och då ofta i lite lågmäld ton och med blicken mot skorna. En tredje kategori är de som gör en längre paus och hoppas på att jag ska fylla i och ta det där obehagliga ordet i munnen i deras ställe. Flest är dock de som har hittat en egen benämning på eländet och därmed kommer runt det obehagliga med att använda ordet bajs/avföring. Jag har hört många, många varianter på temat och alla är de egentligen lika fåniga. För hur svårt ska det egentligen vara att säga “avföring/bajs”? Några av mina absoluta favoriter är: “sköta sig” och “passa”, just för att de egentligen inte har ett dyft med avföring att göra. Visste man inte i vilket sammanhang orden kom så skulle man ju mycket lätt kunna tolka detta som något helt annat än vad ägarna syftar till.

Mer bajs åt folket!