Som förhållandevis nybliven småbarnsförälder med allt vad det innebär så finns det ett antal frågor som jag ställer mig ofta. En av de mest grundläggande frågeställningarna är detta med vård av barn, sk VAB. Jag tycker mig märka en avsevärd skillnad i vilken förälder det är som stannar hemma då barnen blir sjuka. I min värld är det en självklarhet att man som föräldrar delar på ansvaret då barnen blir sjuka. Det behöver naturligtvis inte vara ett 50/50 eller varannan dags förhållande eftersom det kan finnas ett antal orsaker till att det för dagen är mer lämpligt att den ena eller den andra föräldern stannar hemma. Det kan till exempel handla om att den ena föräldern har en kurs, ett möte eller ett ansvarsområde på jobbet den aktuella dagen som bara inte går att avstå från. Men att det är en permanent lösning att den ena föräldern tar alla VAB-dagar är fullkomligt orimligt. SÅ viktig kan inte någon människa vara att han/hon inte kan vara borta från jobbet ungefär 50% av den tid som ens barn är sjuka. I sådant fall kanske man borde ha funderat över om man skulle ha satt några barn till världen överhuvudtaget.
Nu sticker jag ut hakan och säger att det är avsevärt mycket vanligare att mamman stannar hemma med barnen än att pappan gör det. Jag tror att det i många fall är så att mannen tycker sig ha så pass mycket viktigare jobb att kvinnan får vara hemma med barnen, och kvinnorna i dessa förhållanden verkar ju hålla med. Men vad är egentligen ett “viktigt” arbete? Ett där man tjänar en massa pengar? Ett där man har ansvar för viktiga samhällsfunktioner? Ett där man som person känner sig uppskattad? Jag är ingen superfeminist utan tycker nog att det är OK att det finns lite olika könsroller i samhället och i familjer. Jag brukar till och med försvara dessa könsroller lite grann med Darwin’s princip, dvs att vi inte kommer att kunna ändra vårt arv enbart på en halv generationstid. Men detta med vem som stannar hemma och VAB:ar är inte bara en fråga om jämställdhet och könsroller, utan det är också en fråga om andra människor i ens närhet. De allra flesta människor jobbar på ett sådant sätt att de behövs på sin arbetsplats, det kan vi nog vara överens om. Detta innebär per definition att man kommer att saknas då man är hemma med sjukt barn och att någon annan, åtminstone delvis, kommer att få utföra ens arbetsuppgifter. Detta leder helt förklarligt till irritation hos de människor omkring en som drabbas av ens bortavaro. Pga detta bör man som medmänniska och arbetskamrat försöka att minimera sin bortavaro från arbetsplatsen för att inte mer än nödvändigt drabba sina arbetskamrater med en ökad arbetsbelastning. Ingen kan rå för att ett barn blir sjukt och jag tycker självklart inte att man ska peta i ungen en Alvedon innan dagislämning. Däremot tycker jag att man ska se till att dela upp VAB-dagarna så mycket som möjligt emellan sig som föräldrar. Då har man gjort vad man kan för att vara minsta möjliga parasit på sin omgivning och man förtjänar respekt istället för irritation.
Så, ta och res Er upp nu alla VAB:ande mammor och se till att Era barns fäder ställer ner portföljen på golvet och stannar hemma nästa gång barnet snorar och hostar. Det kommer Era arbetskamrater att hylla Er för.
PS Här hemma är det Sean som får VAB:a imorgon, vi kör med ombytta könsroller :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar