Gung, gung, gunga

Vi har visst fått en liten minitonåring här hemma (eller en till kanske vore mer korrekt, för Amanda har rätt mycket trots för sig redan). Felice har senaste veckorna börjat inse att hon kan säga ifrån och protestera och hon har tydligt fått mersmak. Många situationer bemöts med “Åhhh”, “Uhh!” tillsammans med en sur liten mun. Får detta inte tillräcklig effekt så slänger sig lilla fröken på magen på golvet, gömmer ansiktet i parketten och muttrar “Jag sur”, det är INTE lätt att hålla sig för skratt då hon agerar drama queen av stora mått. Lättare att hålla sig för skratt är det på mornarna då vi ska iväg till dagis då jag får sätta på henne samma mössa fjorton gånger och hon river av sig mössan lika många gånger med ett surt “Annan mössa!”. Charmigt…

Igår kväll vid pyjamasdax hade Felice inte alls tid med mig utan sprang iväg halvt avklädd och satte sig på sin gungelefant. “Gunga afant”, sa hon med ett leende. “Jag fart, jag gunga!” och den lilla elefanten gungade fram och tillbaka på sina medar. Jag försökte få kontakt med Felice och bad henne komma för att sätta på sig sin pyjamas så kunde hon få gunga mer sedan. Efter tredje tillsägelsen stirrade hon argt på mig och sa: “Jag gunga, sa jag!” 

Var fick hon luft ifrån?? Hon är ju min lilla bebis ju, knappt född ens. Och nu sitter hon på en elefant och skäller på mig. Det är en märklig värld vi lever i.