Trötta ögon

Det här med nattarbete tar knäcken på mig. Egentligen tycker jag inte att jag jobbar så värst mycket nätter, enligt grundschema är det fyra nätter på åtta veckor. Det krävs ingen matematiker för att räkna ut att det blir ungefär en natt varannan vecka. Nu är ju inte nätterna helt jämnt fördelade men på det stora hela så är det en natt varannan vecka. Och det är väl inte så mycket? Eller är det kanske det ändå? Jag har ju inte valt att jobba natt, det kommer med mitt jobb vare sig jag vill det eller ej. Om man väljer att jobba natt så brukar det ju innebära att man enbart jobbar natt, eller i alla fall majoriteten av arbetspassen. För oss är det inte så, vi jobbar nätter för att någon måste göra det. Vi har inga specifika “nattveterinärer” men på djursjukvårdarsidan finns det speciell nattpersonal. Jag antar att det är betydligt lättare att ställa in sig på att jobba natt om man gör det regelbundet än om man går ett pass hit eller dit. Min kropp är inställd på att vara vaken på dagen och sova på natten, men ett dygn varannan vecka måste jag manipulera såväl hjärnan som kroppen och det är inte utan att det får följdeffekter. Jag kan inte sova på dagen innan ett nattpass, vilket annars kanske vore en rimlig strategi. Jag har försökt göra det men det går helt enkelt inte, så nu har jag gett upp. Länge och väl hade jag en approach där jag gjorde så lite som möjligt dagen innan ett nattpass för att inte vara helt slut då arbetspasset väl började, men sedan vi fick tjejerna så är det inte lika lätt. Jag känner helt enkelt inte att jag har ro i kroppen att göra ingenting om jag har en hel dag till mitt förfogande. Detta innebär att jag ofta är ganska trött då jag sätter mig i bilen klockan 20 och åker till jobbet. Allt i mig skriker att jag ska vända bilen och åka hem och sova, men på något vis så tar jag mig till jobbet och hugger i.

Nätterna är varierande i arbetsbelastning, men det är ju de facto så att en timme på natten är minst lika krävande som två timmar på dagen. Varenda patient jag träffar nattetid suger dubbelt så mycket energi ur mig som en patient gör dagtid. Detta är förstås egentligen inget bra. Patienterna på natten är ofta sjukare än de är på dagen, annars skulle folk inte åka in till djursjukhuset mitt i natten (det finns förstås undantag, stockholmarna verkar i större utsträckning än normalt folk vara vakna på nätterna och roa sig med att fundera över olika sjukdomssymptom hos sina husdjur). Då behöver hjärnan vara påslagen till max, men det känns som om man har bomull i huvudet och då är det inte så lätt att tänka rätt och handla snabbt. Oftast går det dock av någon underlig anledning bra.

Kirurgi är helt klart det värsta man kan utsättas för nattetid. Adrenalinet brukar hjälpa till under operationens första del, men då det är dax att sluta en buk eller en sårhåla så är det som att all energi rinner ner genom kroppen och ut på golvet tillsammans med det blod som alltid tycks ansamlas där på natten. Jag brukar få göra små gympaövningar under operationsrocken för att hålla mig vaken och alert.

Jag hade nog förutspått att föregående natt skulle vara lugn. Statistiskt sett är söndagsnätter ofta ganska lugna eftersom de flesta djurägare vill vänta till måndag morgon då det är betydligt billigare att besöka djursjukhuset. Denna natt var dock allt annat än lugn. Mellan klockan 21 och 04 tog jag emot 13 patienter på akuten (dvs motsvarande 26 patienter dagtid med mina mått) och jag kom inte i säng förrän efter 05:30. Då såg jag dubbelt och somnade innan jag lagt huvudet på huvudkudden. Jag bad till övre makter att jag inte skulle bli väckt under de tidiga morgontimmarna. Vi jobbar nämligen till kl 8 innan vi blir avlösta och inte helt sällan kommer det in patienter på morgonkvisten innan dagpersonalen kommer. Att bli väckt då man sovit en timme och tvingas gå ner till akuten och ta emot en utsövd, nyduschad, välsminkad, på-väg-till-jobbet-människa är nog bland det värsta man kan vara med om innanför djursjukhusets väggar. Detta slapp jag dock imorse och kunde sova nästan två timmar innan det var dax att gå upp för att ronda av med dagpersonalen.

Det är inte bara mina ögon som är trötta idag, Amanda har en ögoninfektion som inte riktigt vill ge sig men som inte är så pass illa att jag tycker att antibiotika bör vara motiverat. Till dagis kan hon dock inte gå. Mardröm att behöva komma hem efter knappa två timmars sömn och behöva underhålla en liten 3,5-åring med spring i benen och bus innanför pannbenet hela dagen. Lyckligtvis stannade mormor kvar och tog hand om Amanda några timmar så att jag fick sova. Guld värt. Nu är det snart dax för middag och därefter blir det nog sängen för såväl tjejerna som mig.